Jag är ju inte den som är känd för att prokrastinera, utan river helst av plåstret kvickt och är klar med det. På det temat tog jag med mig Uno på äventyr och övernattade i skogen. Det här är vår historia…
Givetvis valde vi årets hittills varmaste dag för att inleda vårt äventyr. 28 grader på termometern, så avfärden sköts upp till 17.00 Det gav mig gott om tid att packa väskan med allt vi behöver för ett dygn i skogen.
Säcken vägde in på 18,5 kg, tungt men helt inom rimligheten. Jag glömde packa långlinan och en extra liter vatten, så det blev nog närmare 20 kg på ryggen.
Helt ok, vi skulle inte gå så långt eller särskilt snabbt. Diana och ungarna släppte av oss strax efter Sundby gård och vi startade vår vandring genom att passera under Lännavägen genom ett smalt rör till tunnel. Direkt efter tunneln viker leden upp i skogen som en smal stig.
Att döma av stigens skick och hur igenvuxen den var på sina håll är det inte jättemånga som går den här sträckan på Huddingeleden. Men trots det är den tydligt utmärkt på de flesta ställen. Tack Huddinge Kommun!
Värmen till trots tyckte Uno det var roligt att gå en skogspromenad på ställen han inte besökt tidigare. Väldigt blandad vandring in till Paradisets naturreservat. Gamla traktorstigar i kanten av odlade eller vilande fält och hagar, blandat med riktigt stökiga stenpartier.
Det får mig att tro att lättviktsvandrare som förespråkar lätta skor utan stadga ofta hänger sig åt amerikansk discovandring, på väl tillrättalagda grusstigar som är två personer breda och platta. Jädrar vad jag ska skaffa mig ett par riktigt stadiga vandringskängor, mer om det senare. Mina Joe Nimble Toes
har gjort sina duktiga 150 mil den här vintern och våren och börjar nå sitt bäst före datum, funktions, hållbarhets men framför allt luktmässigt. De har gjort att jag aldrig kommer att köpa ett par skor utan extra bredd runt tårna, men jag kommer heller aldrig att vandra utan en rejält styv sula som avlastar musklerna i foten. Nog utsvävningar om material och nörderi. Efter att vi passerat genom Ådran, sett badet i ena änden av sjön Ådran och tagit oss upp för backen och in i skogen igen, var det dags för vattenpaus. Uno tyckte det var så skönt med paus att han intog vätska i liggläge.
För er som inte vet är han en livsnjutare delux men lättpåverkad av sin utmanande husse. Så genom löfte om bad och med nyrostad blodpudding som lockbete kom vi igång igen. Efter en bit kände vi plötsligt igen oss. Vi hade kommit in på sista delen av Brinkslingan (En 9 km rundslinga i Paradiset) som vi gick ett par gånger i vintras. Det första som hände var att Uno bestämde sig för att det var dags att byta till sitt alter ego, Bruno, Genom att slänga sig på magen i en nästan uttorkad vattensamling.
Leendet han hade när han insåg att han inte bara var Bruno, utan som grädde på moset också luktade pyton, var enormt. ”Den där människan går på samma fint varje gång”, stod det i hans tankebubbla. Efter lite promenad, rullande i det höga gräset och en vattenpaus till var vi äntligen framme vid sjön. Uno brydde sig föga om kommentarerna, om den söta hunden, från scoutgänget som åt sin mat i det första vindskyddet. Han forcerade den sista biten till vattenbrynet i rekordfart men hade sinnesnärvaro nog att låta husse byta från vanligt koppel till långlina. Sedan var det dags för bad. Är det något den här hunden ÄLSKAR är det att bli blöt. Medan han njöt i badet lyssnade jag på konversationen i vindskyddet. De diskuterade vad man skulle äta i skogen och vad det godaste man kunde äta var. Fläsklägg och rotmos, ett bra val tycker undertecknad, kom långt upp på listan. Diskussionen halkade in på vad skillnaden mellan potatismos och rotmos var. De kom fram till att rotmos var morötter och den där andra roten, vad den nu hette? De landade i rova. Farbrorn var nära att flika in i konversationen men lyckades i sista sekunden hejda sig. Kålrot ska det ju vara och gott blir det. När Uno till slut var nöjd gick vi vidare längst sjökanten och passerade grillplatserna och det andra vindskyddet. Då började vi inse att vi inte var ensamma i skogen idag. Det var knökafullt på den här sidan sjön. I kröken satt ett tjejgäng som skapat ett tält och hammockläger, lite längre fram några pappor med sina lite yngre förmågor, som grillade korv i solskenet. Nu började jag bli rejält nervös att vi skulle få ringa hem och med svansen mellan benen be om skjuts på grund av platsbrist.
När vi kom fram till Ugglekojan och den lilla halvön/udden visade det sig att det var ett helt tältläger där också. Det låg folk i varenda buske. Fasiken, där dog iden om en selfie med en eld i mörkret bakom husse och hund. Vi fick vara nöjda om vi ens hittade en plats att slå upp tältet. Men det gjorde vi och vilken plats sen.
Längst ut på udden med vatten åt tre håll och säkert 20m till närmaste granne. Uno började sin vana trogen med att testbada vattnet, som fick klart godkänt. Sedan började äventyret med att för första gången tillsammans bygga ett hem i skogen.
Eftersom det alltid händer roliga saker när husse tar på sig storväskan och det väldigt ofta kommer något gott ur den (sist fick vi dela på min mat, då jag lyckats glömma hundens) var förväntan stor när den åkte av. Då vi jobbar mycket med mutor i vår flock var det första som kom fram ett sprillans nytt tuggben. Det fick med beröm godkänt av gnagkonnässören, som hängav sig åt det medan husse grävde fram ett tält ur ryggsäckens inre. Det var först när stagpinnarna skulle i som det blev spännande. >BILD> När tältet väl var rest hoppades det i och ur tältet ett 10-tal gånger innan Uno bestämde sig för att ute nog var bäst ändå. Det kan ha spelat in att det i det skedet serverades middag. Medan hunden åt hann jag blåsa upp madrassen och få in en sovsäck till mig och hundens favoritfilt, i tältet. Sedan var det dags för människomat. Familjen har sedan ett par år tillbaka ett rankingsystem för frystorkad mat. Därför äter jag/vi så ofta vi kan just frystorkat i skogen. Idag var det dags för pasta med tomater och vitlök från en känd svensk leverantör. Helt ok, till och med lite kryddigt i vissa tuggor. Men, det var bara pasta och tomater, så den kvalade in på en 5:a på en 10 gradig skala. Tur att jag sparat citronmuffinen utan utgångsdatum från en gammal 24h meal påse. Den gick ner som efterrätt och Uno fick smaka smulorna. Just nu försöker vi hitta balans i hans kaloriintag åt rätt håll. Han har bantat ner sig rejält och är numera en stor kille på gränsen till smal på duktiga 38 kg. Det var då det slog mig. KAFFE, jag som fungerar tack vare kaffe, hade glömt att packa med kaffe. Turligt nog fanns det 3 papprör med kaffe i samma gömma som citronmuffinen kom från. Jag kokade snabbt upp vatten och gjorde en kopp kaffe, trodde jag! Det visade sig att definitionen av kopp i det här fallet var en espressokopp. Snabbt i med ett extra rör och det blev någonting som liknade starkt te. En lärdom jag tar med mig. Ta med riktig kaffekokarutrustning, det är värt både vikt och plats. Lagom när jag druckit upp kaffet kom nästa insikt. Toapappret! Jag var ju smart, rullade av en rejäl bit, rullade ihop det kompakt och stoppade i fickan på de gröna byxorna. Men! Jag tog med mig de bruna, för att spara säkert 100 g vikt. Milt uttryckt var den första tanken ett barnsligt ”Faaaaaaakk!” sen landade jag i att det är OK, det finns ett utedass här, där finns det säkert papper. När vi ätit båda två, var hunden sugen på ett kvällsdopp. Det kan man ju inte säga nej till. Efter badet tuggade Uno ben och jag läste mig igenom Norra Stockholm i min nyinköpta vandringsbok. Framåt 21.30 kom den tredje insikten. Luffarköket, jag tog fasiken inte med mig luffarköket. Inköpt for just sånna här tillfällen, Så jäkla puckat! Det blev ingen eld den här gången, då scouten i mig (som inte finns) gjorde bedömningen att det är på tok för torrt att elda direkt på marken. Jag som hade siktat in mig på den där selfien med mig och hunden i mörkret framför en eld. Nå väl, det kommer fler tillfällen. Vid 22 började hunden klippa med ögonen och så sakteliga förstå att han nog var fast i skogen för natten. Efter en totalt misslyckad kvällskissning.
Han la sig att sova i första blåbärsriset vi hittade. Var det dags för tältdebut. Oj, vad det var svårt att komma till ro. Till att börja med var husse på samma nivå, vilket alltid innebär lek hemma. Sedan hade vi endast satt upp innertältet, så det var fri sikt genom myggnätet. Efter 30 min av meningsskijaktigheter om vad innebörden av kommandot chilla är, löste vi det pragmatiskt, genom att helt enkelt kränga på yttertältet. Hunden fattade direkt och gick och la sig.
Själv ringde jag hem och sa god natt till fru och barn. Sen började den mest intressanta natten jag haft i skogen, någonsin. Då har jag trots allt besökt Hultsfredsfestivalen tre gånger. Först började ett av de mindre barnen tvärs över sjön att vråla. Jobbigt när man blir rädd/inte vill mitt i skogen. Tycker synd om pappan som tvingades hantera det. I samband med det ökade volymen hos tjejgänget, vi passerat på vägen in, till det trippla. Till slut slumrade jag till. För att runt 02 vakna till Unz, unz, unz. Jag brukar inte vara sån. Men, när man bemödat sig att vandra 10 km rakt ut i skogen, till det som ska vara Stockholms tystaste skog är inte ett skogsrejv det första man tänker sig. Till saken hör också att sovsystemet inte lirade ihop. Madrassen var oerhört hal tillsammans med den liner jag valt att sova i, när säcken var på tok för varm, så jag låg och mikroparerade glidningen med fötterna mot tältduken. Efter en allt annat än avslappnad natt för mig, hunden sov aom en gris, vaknade vi vid 06.00 och började med att göra frukost till Uno. Sedan ringde Diana för att höra när hon skulle hämta upp oss. Förutbestämda 08.00 blev 09.00 och jag använde det sista av det inkånkade vattnet (sammanlagt 4l) till att göra crunchy granola med kokos och mango, faktiskt riktigt god, värd en 8 på skogsmatlistan. Men jag blev inte mätt. Turligt nog hade jag packat en banan, för att göra 80-tals klassikern grillad banan med choklad över elden som aldrig blev av. Den slank också ned och Uno fick en smakbit. Uno nöjdade sig med sitt ben medan jag packade ihop allt och insåg att det går att göra saker mer kompakta, så det blev mycket mer plats i ryggan den här gången, Sedan spelade det så klart in att maten var uppäten och vattnet drucket, när vi fullkomligt studsade iväg från vårt nattläger. Vi började med att följa början av Brinkslingan över klagomuren och bort längs myrmarken.
Efter en stund går Huddingeleden rakt genom skogen medan Brinkslingan går ner till en sjö. Då vi hade en tid att passa valde vi den kortare raka vägen. Vilken vinstlott! Superfin skog där stigen letar sig fram mellan små bergknallar kantad av redan knähögt blåbärsris.
Efter ca 5 km kom vi ut i änden av grusvägen som går in vid Grantorp och följde den tills vi såg bilen i ändan av raksträckan.
Uno trodde inte sina ögon när matte vips hoppade ur bilen och öppnade bakluckan. ”Vadå, slipper jag gå mer nu” såg han ut att tänka när han hoppade in i buren och la sig ner för att få skjuts hem.
Nästan 2 mils vandring, en natt i tält i skogen (om än som att sova i kungsan, just den här natten) och konstant tillgång till bad gjorde underverk för både hund och husse. Nu planerar vi redan nästa utflykt då vi förhoppningsvis får med os åtminstone delar av resten av flocken.
Lämna ett svar