Så var det dags igen, sova i skogen. Andrée, den yngsta förmågan i familjen har sedan tidigt i våras blivit indragen i att lära sig mer om naturen och att klara sig själv i skogen. Så där som alla barn bör göra för att skapa en positiv bild av att vara i naturen. Motstånden har varit högt och spelande har tagit en stor del av tiden i anspråk. Därför var vi ett gäng pappor som konkelurade ihop under ett av otaliga hopplandskalas. Vi skulle minsann ordna en ”Mullegrupp” där vi tog med ungarna ut och grillade, byggde vindskydd, täljde och bara var i skogen. Givetvis blev det inte så mycket av det, förrän nu. Tillsammans med, Andrées bästa kompis Elias, pappa, hade jag äntligen kommit till rätta med att vi inte behövde vänta på att alla i den tilltänkta gruppen skulle kunna på samma gång. Istället bestämde vi oss för att helt självsvåldigt ”bara” göra det.
Tyresta nationalpark utsågs till destination och sedan var det bara att packa och dra. Inget knussel. Givetvis skulle Uno med, så vi gjorde en liten modifikation i planen. Jag och Uno stack tidigare, för att avverka en rejäl promenad innan de övriga anslöt. Det var ju tanken att killarna skulle gilla det här med skogsliv, inte dö av att kånka en ryggsäck onödigt långt bara för att göra det. Så, sagt och gjort, jag tog med mig hunden och åkte tidigare. Färden gick mot Dalarö, för att sedan svänga av från Dalarövägen, slå en 90-graders vänster och köra en knapp mil rakt ut i skogen. Väl framme vid entré Stensjödal parkerade vi bilen, tog den lilla ryggsäcken och gav oss iväg. Promenaden börjar med att man passerar en idyllisk damm, för att sedan gå förbi ett välskött torp/gammalt bostadshus, med torrdass och vattenpump.
Tydligen kan man hyra huset eller tälta på den stora ängen bredvid. Efter det är det en kort discopromenad på en bilvägsbred grusstig upp till vår blivande lägerplats, i den nedre ändan av sjön Stensjön/Lanan.
Vi tog vänsterspår runt sjöarna och hamnade på brandsidan (där det brann 1999) från start. Efter en kort uppförspromenad hamnar man på en främmande planet.
Enorma spräckta (av elden antar jag) klipphällar där det endast växer sly under ett par kilometer.
Det var en jättespännande men väldigt varm promenad. Vi var tvungna att ta vattenpaus halvvägs.
Efter hällarna tog vi oss ner genom skogen till sjön. Självklart var det dags för dagens första dopp.
Efter ett litet tag promenerade vi vidare längs den välmarkerade svarta leden. Här träffade vi först ett tyskt par som gjorde samma vandring som oss och som tyckte Sverige var otroligt vackert och lättillgängligt. När vi hade lämnat dem i vårt kölvatten råkade vi ut för en otroligt konstig sak. Vi träffade en annan Labrador som såg ut exakt som Uno, vilket inte är jättekonstigt. Det som däremot var det var att Douglas husse hade hatt, glasögon, nästan inget hår, var lite knappt 50 men med yngre kläder, jobbade som lärare och var en version av mig ifall jag bott i Dalarö. Vi skrattade en del åt att det kanske ligger någonting i talesättet sådan husse sådan hund? Uno lekte järnet med sin nya kompis och det tyska paret smög förbi deras röjarlek.
När vi sagt hej då och gått en liten bit till var det dags för den traditionsenliga lunchen. Idag intagen på en klippa vid sjökanten.
När vi var klara med lunchen och fortsatte vidare sluttade det lite uppför innan vi kom till ett gammalt järnåldersfort som vi spanade in som snabbast. Sedan blev det lite spångpromenad, i nedförslut, innan vi kom till lägerplatsen i sjöns överkant.
Här måste vi övernatta vid något annat tillfälle. Otroligt vackert låg den.
Efter lägerplatsen gick de brant uppför och in i skogen en bit. När vi kom tillbaka till sjöutsikten gjorde vi det 20m upp med en vidunderligt fin utsikt över sjöarna och andra sidan.
Sedan följde ett par kilometers promenad tillbaka längs andra sidan av sjön, först genom lite mer stenöken.
Därefter genom en väldigt fin del av skogen.
Väl tillbaka gick vi till parkeringen och bytte från den lilla ryggsäcken till den stora och träffade upp de andra. Nu började det riktiga äventyret.
Först tog vi en ”äventyrligare” väg till lägerplatsen som innefattade två bäckövergångar och en nästan lodrät klättring. Allt detta på mindre än en kilometers sträcka. Helt enkelt ett äventyr i miniatyrformat som passar två 8-åringar bättre än att gå flera mil och bli trötta och uttråkade. På vägen såg vi även spår efter årets första kantareller.
Jag fick experthjälp att reas tältet och pumpa luftmadrasser. Uno, som börjar bli van övervakade arbetet.
När han var nöjd med resultatet utforskade han stranden och valde ett centralt placerat träd som fästpunkt för långlinan.
Innan middagen ville Uno prompt ta med sig Andrée för att se en del av det han upplevt under dagen, så vi repriserade första delen av den tidigare promenaden och avslutade med att gå tillbaka till torpet och hämta vatten.
Sen var det dags att laga middag, Det mest spännande var att göra upp eld, enligt Andrée. Till middag serverades korv med bröd och traditionsenligt en påse pruttmat (Ett epitet på frystorkat som hänger kvar sen A inte orkade vänta 10-min på en chili con carne och utvecklade en viss gasdrift under hemfärden). På menyn idag stod Tacogryta som kvalade in på en stark 8:a. Efter middagen grillades det även marshmallows, där vi lärde oss att man grillar dem stegvis, så man alltid äter en krispig yta. Grabbarna bestämde sig för att trots det ostadiga kvällsvädret, lätt duggregn, skulle det badas.
Därefter var det dags att gå och lägga sig. Hunden slocknade som en lampa i fotänden av sin favoritpersons sovsäck.
Järdrans vad han snarkade, det är fortfarande oklart vem ”han” är. Då alla medverkande bedyrar sin oskuld.
Den här gången förflöt natten helt utan incidenter och vi vaknade vid 06.30 för en kortare morgonpromenad i skogen. Vi utforskade en bit av en anslutningsled som ska ta en till kustleden.
Vilket är en bubblare på vår lista att beta av under resten av året. Sedan styrde vi kosan tillbaka mot lägret för att laga frukost. Dagen till ära hade vi med oss frystorkad gröt, som visade sig vara riktigt god, och mackor med mjukost.
För en gångs skull hade jag även lyckats få med mig kaffet, så lyckan var total. Andrée fick bygga elden, vilket han lyckades med över förväntan bra.
När vi runt 11-tiden begav oss mot bilen igen var det två (tre) lyckliga killar som konstaterade att de skulle sluta kalla sig gamers och istället vara skogskillar. Hunden är redan uttalad skogskille, så han deltog utom tävlan. Den här delen av Tyresta nationalpark ska vi definitivt besöka igen, då det bjuds massor av spännande vandringar med möjlighet till övernattning.
Lämna ett svar