I våras köpte jag en bok som beskriver sörmlandsledens alla sträckor, för att börja planera ett större äventyr. Målet är att jag och Uno och de som vill för stunden ska gå alla etapper på leden. Tanken har alltid varit att ta dem i turordning, men vi får se ifall det verkligen blir så. Det första vi tänkt att ge oss på är att gå från starten i Björkhagen (Etapp 1) tillbaka till Huddinge (Etapp 6:1) över tre dagar. Jag har vänt och vridit på alternativen. För det finns helt enkelt inga riktigt bra ställe att tälta på, som ligger på ett lagom dagsetapp avstånd. Någonstans blir det alltid för långt eller för kort. Så efter att ha frågat runt, kollat kartorna och läst på landade vi i en pragmatisk lösning. Vi går den första etappen som ett eget äventyr. Sedan blir det ganska bra att starta från etapp 2 för att genomföra vårt planerade flerdagarsäventyr.
Sagt och gjort. När vädret bjöd på fantastisk höst bestämde vi oss för att göra en minivandring. Vi börjar ju bli vana kollektivresenärer, så vi hoppade på 172an till Skarpnäck. Uno gjorde sig snabbt hemmastadd på golvet bredvid rullatorerna.
Han passade även på att charma ägarna för att se ifall det möjligtvis kunde resultera i gos eller godis. Inte den här gången. Väl framme i Skarpnäck tog vi en kort promenad till stationen, där vi sedan bordade tunnelbanan för att ta oss till Starten i Björkhagen.
På tåget skaffade sig Uno en ny kompis som hade två egna labradorer hemma i England visade det sig. Trevligt, men svårt att hantera, när man har en hund som lixom bjuder in till interaktion. Jag måste fundera på hur det ska hanteras framöver. För det kan ju bli svårt ifall det är mycket folk i rörelse.
Till skillnad från andra leder har Sörmlandsleden ingen snygg båge, som jag hittade i alla fall, man går igenom för att starta sin vandring. Utan man följer helt enkelt de orange banden runt trädstammarna som markerar leden.
Den första biten går igenom ett rekreationsområde. Här var det tung trafik av gångare, cyklister och hundar, helt enkelt folk i varenda buske. Vi promenerade på och njöt av den fantastiska höstdagen.
Väl framme vid Björkhagens golfklubb svänger leden upp i skogen och den ”riktiga” vandringen börjar. Skogen var fylld av dofter och Uno var inte direkt snabb den här dagen.
Efter många och långa sniffpauser kom vi fram till den karaktäristiska bron över vattnet. Hunden lät sig inte imponeras utan skulle prompt vidare. Sagt och gjort, vi klickade ett kort och vandrade på upp för sluttningen på motsatta sidan.
Efter en bit skogspromenad kom vi till ett vägskäl, där man kunde välja att gå till Hellasgården, eller fortsätta på leden. Vi valde höger och fortsatte följa de orangea ringarna runt träden.
Nu började hunden bli lite sugen på skogslunch, så vi hittade en klippa i solen och serverade den sedvanliga rätten knäckebröd, morot och dagen till ära rivet äpple.
Själv åt jag rester, som hade läckt i ryggsäcken, så vindjackan var blöt och luktade vitlök. Till det blev det kaffe och vatten. Efter en stunds njutande i solen fortsatte vi sedan vår promenad.
Den här etappen blandar mellan skogsväg och vältrampad stig. Vid ett tillfälle hörde vi en upprörd hund som skällde i skogen, så vi klev av stigen för att undersöka att det inte hänt någonting. Det visade sig vara två personer med varsin hund där den ena hunden skulle tala om att maten visst var hennes, när de pausade. Så det var ingen fara alls. Förrän vi skulle ta oss tillbaka till leden, som precis när vi klev av den visade sig vika skarpt åt vänster, så under tio minuter irrade vi runt i skogen och undrade vart alla tagit vägen. Sen hittade vi tillbaka på leden och fortsatte vår promenad.
Efter en bit kom vi fram till en smal, mörk tunnel under en väg. Uno tyckte det var lite läskigt, men spännande att ta sig igenom tunneln. Han är stor och stark, men lite mörkrädd, min hund. Väl igenom tunneln vek stigen höger upp till en höghöjdsbana och en parkering. Här mötte vi fyra hundar som var lösa. Uno satte sig fint och väntade på att ägarna skulle ta hand om sina hundar, vilket de gjorde helt utan problem. Sedan passerade vi, också utan problem. Tills vi var förbi och jag var jättenöjd med Unos beteende och talade om det. Då fick han för sig att han skulle slå en båge tillbaka för att hälsa. Han verkar ha hamnat i en ”pappa jag är vuxen nu” fas och vi har en pågående diskussion om hur man förväntas bete sig när man är stor och tung men som tur är ser otroligt snäll ut. Han verkar fungera så att så fort jag berömmer honom för ett bra beteende, så får han hybris och måste väga upp det med att göra någonting totalt ogenomtänkt. Ingen fara skedd, men det gör att mitt beslut att bara använda långlinan vid träning står kvar på obestämd framtid. Två minuter senare mötte vi en dagisklass på utflykt. Plötsligt har jag en mönsterhund, som kliver över på höger sida och går fot utan att bli ombedd. Sen när barnen vill hälsa på den fina hunden, sätter han sig ner och njuter av fulla muggar över uppmärksamheten. Han är rolig på så sätt. ALLA barn är del i hans flock och han fullkomligt älskar det. Fick han välja skulle han bo på en förskola eller lågstadieskola och leka med barn hela dagarna. Allt som oftast ser det ut så här hemma hos oss.
När dagiset traskade vidare gick vi ner till Sandakällan och fyllde på vårt vatten med friskt källvatten. Tyvärr var det så klaffsigt där att jag hade fullt sjå att hålla reda på oss och ryggsäcken, så det blev ingen bild.
När vi lämnade källan och tog oss upp på åsen var det en härlig bit genom gles barrskog ner till sjön, där Uno skulle inspektera bryggan.
Jag trodde han skulle hoppa i och bada, men icke. Antingen har han inte gjort kopplingen att det går att hoppa ifrån bryggan, eller så tyckte han att det var kallt. Men efter att ha gått ut på bryggan, inspekterat vattnet så var det inte intressant längre, utan vi fortsatte vår promenad.
Solen stod lågt och vi fick ljuset rakt i ansiktet, så en bit var vi i stort sett solblinda, men det blev en fin bild.
När vi kom upp på en liten höjd tog vi en vatten och kaffepaus och njöt av solen. Vi fortsatte när jag började frysa av min vid det här laget rejält svettiga t-shirt.
Vi kom ner till en badplats där motljuset var så strakt att vi höll på att gå vilse för att det inte gick att se. Av ren tur slog jag ett öga in i skogen för att jag såg en spång som drog iväg åt ett helt annat håll och undrade vad det var. Det visade sig vara den rätta vägen.
Så vår vana trogen forcerade vi snåren för att komma dit och blev stående mitt i ett träsk. Tack Meindl för att ni gör bra kängor. De klarade den oömma hanteringen galant och hittills, efter snart 200 mil, har jag bara blivit blöt inifrån. Efter spången följde någon kilometer av bred stig, där vi stötte på två ”riktiga” vandrare, med stora ryggsäckar.
Uno blev direkt supertaggad och ville nog följa med dem och campa. Det får bli nästa gång. Sedan var vi abrupt framme vid etappslutet.
I samma veva tog batteriet i telefonen skuttet från 20% laddning till tom och jag blev stående med en minnesbild av att buss 801 skulle gå någonstans ifrån, som förhoppningsvis låg i den riktning vi gick. Jag måste lära mig att faktiskt ta med mig en papperskarta också när vi är på ställen vi aldrig varit på tidigare. Det visade sig att minnesbilden stämde ganska väl överens med verkligheten. Så efter en 15 minuters promenad, som det visade sig i en stor båge, kom vi till busshållplatsen som vi skulle.
Oj vad bekväm man är med allting i mobilen. När den inte finns blir allting plötsligt väldigt krångligt. Hur långt var det till bussen gick? Hur var det nu man skulle åka? Frågorna poppade upp i huvudet. Men, om sanningen ska fram var det faktiskt otroligt skönt att kunna avfärda dem lika fort med ett ”Strunt i det, det löser sig” och det gjorde det också. Bussen kom efter ca 10 minuter. Busschauffören talade om att vi kunde byta buss i Sköndal och sen var det bara att njuta av bussfärden. Uno skaffade sig en fan skara av pensionärer och njöt i fulla drag av att bli beundrad där han låg bland rullatorerna. När vi klev av i Sköndal fick vi vänta i 10 minuter till på 172an. När den kom fick vi ett tag träna på att manövrera i trånga miljöer, för det var precis i början av rusningen. Uno hanterade det galant och fann sig i att behöva flytta sig för rullatorer, barnvagnar och folk. När det lugnade ner sig lite hade han skaffat sig en ny beundrarinna i ettårsåldern, som satt i en barnvagn bredvid honom. Han lutade huvudet på hennes armstöd och njöt av uppmärksamheten. Det hela blev ännu roligare när det plötsligt kommer fram två barn och frågar ”är det Uno?” Jag blev helt paff och svarade ja. Sedan visade det sig att de är stolta delägare till Unos kompis Nala från hundleken. Resten av bussen fick för sig att han på något sätt var kändis. Väl tillbaka i Huddinge promenerade vi hem igen och kan officiellt tala om att äventyret Sörmlandsleden är inlett.
Lämna ett svar