Bruksleden etapp 13 Trummelsberg till Norra Morsjön och hem igen

Bruksleden etapp 13 Trummelsberg till Norra Morsjön och hem igen

Vinter brukar normalt betyda mindre äventyr, då vi inte har utrustning för att övernatta i snö och minusgrader. Det slutade vara helt sant när min julklapp till mig själv damp ner i brevlådan veckan innan jul.

”Stuglandet” av Kjell Wowles och Moa Karlberg är en eminent bok som definitivt kommer att få sin egen recension vad det lider. Jag läste den under julhelgen och planerade ett första test redan till mellandagarna. Den första planeringen skrinlades dock, då vi fick förstärkning i form av Andrée som gärna ville göra en repris på sommarens tältäventyr. Efter noggrann omplanering, där kortare och enklare dagsrutter var ledstjärnan, landade vi i en planerad vandring från Trummelsberg till Norra Morsjön längs Bruksledens etapp 13.

Sagt och gjort. Vi packade ryggsäckarna med sovattiraljer, mat och allt man behöver för en övernattning i skogen, minus ett tält. Det finurliga med den här boken är att den beskriver övernattningsstugor öppna för allmänheten utspridda över hela landet. Boken tar upp nära 200 olika stugor från norr till söder. Vi har utan tvekan lagt till att besöka så många som möjligt till vår i dagsläget ganska digra lista över vandringar att göra. 2025 verkar bli ett aktivt år för Uno och alla som vill följa med. Vi lastade in Uno, Andrée, Diana och mig i bilen och rullade iväg mot Västerås och sedan Trummelsberg. För att göra det enkelt för oss stannade vi och provianterade på Mc Donald´s i Västerås. En påse ostburgare är aldrig fel. Efter att ha tagit vägen mot Sälen, körde vi ett par mil innan det var dags att svänga ut i terrängen. Efter ett antal kilometer längs en grusväg i skogen, kom vi fram till en parkering varifrån Etapp 13 skulle starta. Vi började med urlastning av hund. Han var fylld av förväntan, då inte bara en utan två stora ryggsäckar fanns med i bilen. Innan vi begav oss ut på vårt äventyr passade vi på att festa loss på burgare, alla fick sin dos och vi packade även varsin som senare mellanmål. Sedan bar det iväg. Redan efter 100m möttes vi av en spännande syn, ett fällt med slaggstenspelare som står mitt i skogen.

Eftersom alla var så taggade på att komma dit vi skulle tittade vi som snabbast och begav oss iväg längs stigen. Trots det småmulna vädret var humöret på topp och vi gick på längs den smala men vältrampade stigen.

Uno tog täten som vanligt och hade inga problem att följa stigen. Den var väl markerad och det fanns inga egentliga avstickare att gå fel på. Skönt, att bara kunna strosa på och titta på naturen.

Vi hade även lämnat utrymme för lite parkourpauser, där både Uno och Andrée klättrade och hoppade på stockar och stenar.

Uno var överlycklig att ha med sig flocken och gick säkert den dubbla sträckan när han for runt och såg till att alla var med. För första gången på länge använde vi långlinan och det förenklade för alla.

Efter ett tag kom vi till ett ställe där man rivit den gamla bron, byggt en ny men inte hunnit dra om ledmarkeringarna, så det var lite oklart vart vi skulle ta vägen, vi skickade Andrée och Uno på rekognoscering.

Tillsammans löste de uppgiften med bravur och vi kunde fortsätta turen igen. Sakta förändrades naturen och det blev en lite stenigare, lite vildare skog och även lite bäckar att passera.

Spängerna här var ”bara” 2 plankor breda och till råga på allt blöta och frusna. Vilket för dagen betydde väldigt hala. Det var med utsträckta armar och höjd puls vi tog oss över de kortare spängerna, de längre krävde glidsteg och total koncentration.

Uno svassade över och satte sig och väntade på oss tvåbeningar, samtidigt som han suckade och skakade på huvudet åt vår inkompetens. Framme vid Sågsjön skulle han sedan testa isen, som var för tjock för att bjuda på några isflak till allas besvikelse.

Lite isvandring och sedan fortsatte vi. Uno njöt av att kunna flacka runt som han ville i den glesa skogen. Han utnyttjade friheten till max, men hade hela tiden ögonen på vart alla var.

Som den badälskare han är valde han bort torra ”säkra” passeringar av vattendrag för att istället se till att bli blöt. ”Man vet ju aldrig när man får bada igen!”.

Nu började det slutta lätt uppför när vi skulle upp på vandringens enda höjd. Det var varken brant eller särskilt högt, utan perfekt för en 9-åring att testa lite ”jobbig” vandring på.

Efter att ha tagit oss över höjden och ner på andra sidan.

Kom vi till ”Jättens grav”, ett stort stenfält som tydligen varit havsbotten någon gång för länge sedan.

Vi passade på att pausa, dricka lite saft och äta upp de sista burgarna. Sedan vandrade vi vidare, genom gles tallskog med mycket sten och klippor. Lättvandrat och fint. Här stötte vi på dagens enda möte, två vandrare på väg åt andra hållet.

Efter ett snabbt ”Hej!” fortsatte vi vidare mot sjön Stora Trehörningen och dagens mål, raststugan. Nu började en viss nervositet infinna sig. Vad skulle vi göra ifall stugan var full? Tältet hade vi lämnat hemma, Inte en chans att Andrée skulle orka gå tillbaka idag. Det skulle hinna bli mörkt om vi tvingades vända.

När vi väl såg stugan kunde vi slappna av. Ingen rök i skorstenen borde betyda att den var obebodd. Dessutom såg den ut att vara i bra skick. En hastig inventering visade att stugan var ändamålsenligt utrustad. Det fanns två väggfasta bänkar och en portabel. En kamin, ved att starta en eld med. Utanför fanns en eldstad, ett utedass och en vedbod, tur!

Vi fokuserade på det viktiga först. Få igång kaminen, så det blev varmt i stugan, var prio ett. Innan vi fick igång elden visade det sig att vi var tvungna att gräva aska ur kaminen. När det var klart tände vi en liten brasa och jag och Andrée gick och hämtade mer ved medan Diana, packade upp liggunderlag och sovpåsar.

Uno fick ett tuggben, men var mer intresserad av att busa med vedträna. När vi lagt in ved nog för att klara kvällen började jag tända en brasa utomhus, samtidigt som mörkret tätnade.

Supermysigt att hänga mitt i skogen med stora delar av sitt gäng. När brasan tagit sig slängde jag på en kastrull med vatten, så det blev möjligt att få kaffe. Lagom när kaffevattnet var klart var det dags att börja grilla den medhavda korven. Det serverades tre olika korvar, kabanoss, ostkorv och någon typ av chorizo. Den enhälliga vinnaren blev den smala kabanossen, med senap och rostad lök. Mycket god. Proppmätta kom vi på att Andrée faktiskt burit med sig efterrätt i form av bananer. Vi skar upp dem och fyllde dem med ”jägarsnus” en blandning av hackade nötter, blockchoklad och russin. Sedan åkte de på grillen medan vi tog en sväng i mörkret med Uno.

Väl tillbaka, åt vi bananerna och de som ville drack kaffe. Sedan spelade vi ett par omgångar Uno innan det var dags att lägga sig. Klockan hade hunnit bli 20.30. Vi kom överens om att ta tvåtimmars pass som eldvakter. Diana hade svårt att komma till ro, men när hon väl gjorde det sov hon som en stock. Själv hade jag väldigt svårt att varva ner, så det blev lite brottning med hunden och ett par sidor bok, i omgångar. Tiden segade sig fram och efter två timmar var det dags att mata elden. Sedan struntade jag i att väcka Diana, eftersom jag ändå inte var trött. Uno fick en kisstur runt gläntan och passade på att nappa till sig en korv från grillen. Sedan försökte vi sova. Det gick sådär. Nu var det Uno som inte kunde komma till ro. Han gillade inte att ligga på sin madrass, med sin favoritfilt mitt i rummet. Så vi flyttade upp hans bädd till mina fötter och han gick till slut och lade sig. Jag slumrade lite och efter nästan två timmar bytte jag vedträn i kaminen och insåg att jag nästan låtit elden dö. Det kunde ha blivit kallt. Vid 2-tiden byttes vi av, så att Diana fick eldvakten. Vid 3 tog jag över och gjorde misstaget att lämna sovsäcken öppen. När jag kom och skulle lägga mig låg en supernöjd hund ingrottad i sovsäcken och snarkade ljudligt. Jag hade inte hjärta att vräka honom, så jag la mig i tjockflisen på hans plats. Det har i efterhand lett till att nästa gång vi är ute själva, ska vi testa en ny modell. Vi har nämligen två madrasser som går att sätta ihop. Så jag tänker ta med mig båda två, och en liten barnsovsäck som blivit över och helt enkelt låta hunden få en likadan setup som jag, bredvid mig. Så får vi se om glamping är hans melodi. Efter en väldigt lång natt med lite sömn började alla röra på sig vid 06.30. Först fick Uno gå en sväng runt ”tomten” och kissa, sedan var det dags att sätta igång elden igen. Andrée var med och byggde elden och fick äran att tända den. Sedan kokade vi vatten, som skulle räcka till kaffe och gröt.

Vi hade med oss två olika frystorkade frukostar. Den ena var god enligt mig, den andra var god enligt Andrée. Summan av kardemumman är det är helt ovärt att skaffa frystorkad frukost. Det blir mycket bättre med havregryn och egen kryddning. Så nästa tur blir det lite mera plats i matpåsen. Ska man ut och gå under annan tid än högsommar, kan man definitivt fundera på att packa färskmat för de första två dagarna i alla fall. Om man inte är barnsligt förtjust i att testa frystorkat, som vi. När vi ätit frukost var det dags för lek med hunden. Han hade med sig sin favoritboll och vi hade en stor glänta att jobba i.

Kul att Andrée börjar intressera sig för att jobba med hunden också. Efter det var det dags att packa och städa. Vi släckte elden och förberedde kaminen för nästa besökare. Sedan sopade vi och såg till att stugan såg bättre ut än när vi kom.

Sedan började vi gå igen. Det tog emot lite i början, men vi var snart igång.

Vi började längs leden en bit, för att sedan gena via en timmerväg till etapp 12 för att ta oss tillbaka till Trummelsberg igen.

Uno var inte jätteimponerad av grusvägen. Så när vi efter ett par kilometer återigen vek in i skogen blev han överlycklig.

Han ledde flocken längs stigen och var väldigt stolt över det. Stigen var förvånansvärt vältrampad och ändå inte särskilt sliten. På sina ställen såg man spår av vildgrisar, antar jag.

Vi pinnade på genom skogen och stannade för vatten och godispaus efter ett tag. När skylten som talade om att vi nästan var framme, drog det en lätt suck genom gänget.

Vi hade klarat det! Inte nog med det, Andrée hade skaffat sig två nya skogsfärdigheter. Att tända en eld och att läsa en karta och fatta navigeringsbeslut utifrån jämförelsen mellan karta och verklighet.

Snart lägger vi till kompassen också. Väl vid bilen packade hunden in sig själv och var väldigt nöjd. Efter att ha klarat av 15 km med ryggsäck firade vi med snabbmat på vägen hem. Det här äventyret gav definitivt mersmak och övernatta i koja är något vi kommer att göra flera gånger. Förhoppningsvis med sällskap också.