Skor har alltid varit en öm tå för mig. Det kan bero på att jag har de minst samarbetsvilliga fötterna som någonsin producerats. De är smala och smäckra, långa som bara den, med högt fotvalv vilket leder till att de pronerar när jag promenerar. Till det kommer beniga tår som har gått av ett antal gånger och är ojämnt långa. Sedan har de inte blivit bättre av en volleybollkarriär som resulterade i otaliga stukningar och uttänjda ledband, 30 år av kampsport som slitit på alla delar av fötterna och ett benbrott i unga år som gjorde ena benet nån millimeter längre än det andra. Sammantaget lägger det grunden för ett par fötter som inte bara är ganska olika utan även rätt krångliga att hitta skodon till.
Ja, utan att skrämma bort folk med en bild, har jag förhoppningsvis målat upp grundförutsättningarna. Låt säga att om man använder ordet fotmodell i en sökmotor av fritt val är det DEFINITIVT inte en bild på mina fötter som kommer upp. Agenturerna har heller inte hört av sig på ett tag för att erbjuda jobb för mina fötter.
På grund av mina fötter och ren snålhet är skor en av de saker jag verkligen inte kompromissar med. Sedan är det även så att här får man faktiskt vad man betalar för. Om man köper annat än sneakers. Jag har ett par jobbskor som köptes 2004 och som efter två omsulningar fortfarande lever.
Innan jag och Uno gjorde slag i saken att påbörja äventyrandet har jag levt de senaste 20 åren i sneakers, med ett undantag. Ett par vandringssneakers från Haglöfs. Otroligt fula, men riktigt sköna att gå i. Jag konsumerar i snitt 2-3 par skor om året vilket var grunden till min budget. Under vintern har jag varit på alla jag känner som har något minsta lilla friluftsintresse och pumpat dem på information om vad de har för vandringsskor eller kängor. Jag har gått med i Facebook grupper och sugit åt mig information. Jag har frågat på jobbet (folk som vandrar), jag har frågat poliser, militärer, svampplockare, jägare och bönder vad de har på fötterna i naturen. Jag har googlat och läst på. När jag började få en något så när bra bild av vad det var jag var ute efter gick jag till ett par olika sport/frilufts butiker för att prova. Det var här jag stötte på ett av de största problemen. Jag kunde oftast mer om det här segmentet skor än butikspersonalen. Bara det att jag ju inte hade en aning om VILKEN typ av sko jag skulle ha. Jag provade hur mycket skor som helst. De var ofta ganska ömtåliga, tänk ett par joggingskor som blivit till en känga. De hade inte hållit mer än en promenad när vi får off road känsla, tar ut en kompassriktning och går 5 km åt ett håll oavsett terrängens utseende. Som tur var, var det vårvinter och mina gummistövlar med ullstrumpor funkade ganska bra. I samband med det här damp boken vandra i Stockholm ner i lådan och planen på att göra längre vandringar till ett stående inslag i repertoaren kläcktes. Jag började söka efter vandringstips som en kvällshobby. Jag antar att det var därför ALFA dök upp i mitt flöde. Ett norskt märke på vandringskängor som såg riktigt lovande ut. Då var det bara att hitta någon som sålde de här skorna, i en riktig butik. För det är ju ganska dumt att köpa ett par svindyra skor utan att ha provat dem innan. Speciellt när alla sprider skräckhistorier om hur illa det kan gå om man har fel, eller opassande kängor när man går. Det visade sig snabbt vara lättare sagt än gjort. Av en ren slump hamnade jag så hos Kängspecialisten.
De hade en sida med tips på vandringar som stämde överens med det jag förutsatt mig att göra.
https://www.kangspecialisten.se/page/tips-pa-vandringar
När jag kikat runt och insett att de hade ALFAs kängor i sitt sortiment OCH att de hade en fysisk butik var det inget snack om saken. Butiken skulle besökas, kängor inhandlas, slut.
Efter min och Unos första övernattning hade jag träningsvärk i fötterna. Då var det dags att få tummen ur och inhandla ett par rejäla kängor för att avlasta fötterna. Sagt och gjort, jag åkte in till Rådmansgatan för att snabbt inhandla sagda skor. Väl där möttes jag av en butik som var så där perfekt sparsmakad.
De hade en vägg med vandringsskor, en med gummistövlar, en med tofflor och en stor en med kängor, riktiga kängor. Sedan lite väl utplacerade tillbehör som strumpor och stavar. tillsammans med några stenklädda ramper, för att kunna prova skorna i ”riktig” terräng. När jag var där var det kanske fem personer förutom jag i butiken. Efter att ha botaniserat bland kängorna ett litet tag fick jag hjälp. Jag berättade att jag hade spanat in ALFA kängorna och fick till svar att de endast hade en modell kvar. Jag fick prova den, samtidigt som personalen frågade mig vad jag skulle använda kängorna till. När jag berättade att jag går någonstans mellan 5-10 mil i veckan i skog och mark, ibland obanat, men inte fjällmiljö, gjorde de en kvalificerad bedömning och plockade fram tre par kängor till. Sedan blev jag lämnad själv ett tag medan expediten hjälpte nästa person. Superskönt för mig som vill göra saker i lugn och ro.
Jag började med att prova de skor jag kommit dit för. Det tog ungefär 20 sekunder att inse att det var helt fel sko för mina fötter. De kändes som att sätta på sig ett par slalompjäxor. Lika fort som jag bestämt mig för att det var de jag skulle prova, bestämde jag mig för att det var det första paret jag tog bort ur ekvationen. Kvar var ett par Hanwag ett par Crispi och ett par Meindl. Medan jag i lugn och ro provade mig igenom kängorna genom att snöra dem och ta en kort promenad på det organiserade stöket, hjälpte expediten nästa kund, som hade ungefär samma preferenser som jag, vilket ledde till att samtidigt som vi provade skor pratade vi vandring och utbytte erfarenheter av utrustning. Expediten kom också med tips. Efter ett tag och flera provturer valde jag så bort ytterligare ett par, Hanwag kängorna. Tillverkade på en fabrik i Tyskland som varit öppen sedan 1921 och är ett familjeföretag, där det nu är tredje eller fjärde generationen Wagners som huserar. Tydligen var det två bröder som grundade företaget, sedan blev de osams och en av bröderna öppnade istället Lowa som också producerar kvalitetskängor.
Det visade sig att butikens personal varit på besök på fabriken och sett tillverkningen som ett led i att lära sig mer om sina produkter. Jag älskar när jag kan köpa saker av någon som på riktigt kan produkten de säljer och kan förmedla sin passion. Kvar stod jag med ett par italienska kängor från Crispi och ytterligare ett par tyska kängor från Meindl. Efter massor av dividerande fram och tillbaka om skillnader i detaljer, som till syvende och sist visade sig vara likvärdiga var det bara att bestämma sig för ett par. Till slut vann de tyska kängorna på grund av att varumärket varit likstämmigt med kvalitet sedan jag var liten. Min högsta dröm har alltid varit att äga ett par Meindl kängor som håller tills jag inte orkar gå längre. Sagt och gjort, slog jag till på ett par kängor som nästan dubblade det tänkta priset, MEN! Det var det värt.
Sedan jag skaffade de här skorna i början av juni har de gått lite drygt 100 mil (loggat i Strava) och mina fötter har inte haft ens tillstymmelsen till skav eller andra problem. Det roligaste av allt är att Uno älskar skorna lika mycket som jag. Så snart de kommer fram ur garaget spricker han upp i ett stort leende och rör sig inte en centimeter från dörrmattan. För då vet han att det är dags för nästa äventyr.
Nu är skorna vaxade och redo att möta vad hösten har att erbjuda i skog och mark och jag och Uno är redo att ge oss ut på nya äventyr.
Lämna ett svar