Björnö naturreservat har länge varit ett ställe familjen tänkt besöka.
Den här dagen var det äntligen dags. Vi packade in nästan allihop, fyra av fem möjliga (plus Uno, så klart), i bilen och for iväg mot Värmdö med dagsäcken och en extra proviantväska i bagaget. Efter en lång bilfärd var vi så framme vid parkeringen. Efter lite trixande med obskyra parkeringsappar, var bilen säkrad (hoppades jag) och vi kunde ge oss iväg. Eftersom vi lämnat kartan hemma blev starten lite på måfå och vi letade os ner mot strandkanten och klipporna där.
Otroligt härligt att från nakna klipphällar titta ut över fjärden och njuta i det vackra men vindpinade vädret.
Efter en kilometer av off road promenad med inslag av bad och mys klev vi så på den ”rätta vägen” vid Björkviks brygga.
Stigen slingrade sig fram till badet och det sommaröppna fiket, som visade sig vara oöppet. Tur att vi hade packat picknickryggsäcken!
Uno lekte kurragömma med Amanda och Andrée samtidigt som vi tog oss fram genom skogen.
Med diverse avstickare från huvudstigen bjöds det på gott om fantastiska kustvyer.
Samtidigt som vi tog stigar som inte var överdrivet använda så här mitt i sommaren.
Huvudsakligen gick promenaden längs idylliska grusvägar med vissa avbrott för mer välvandrade stigavsnitt.
Nu började det bli rejält varmt och den yngre skaran knotade en del. Så vi valde att ta den ljusrosa avdelarvägen och göra en milslång promenad till ca 7 km istället.
Grusvägen skar rakt igenom skogen som ett svärdshugg. I andra änden blev det återigen välpromenerad skogsstig.
Efter en bit fanns det en bänk mitt i skogen, där vi tog en välbehövlig lunchpaus. Alla fick sitt och stämningen höjdes markant.
Promenaden fortsatte med fokus från de yngre på att komma fram. Uno däremot var otroligt nöjd med att ha med sig flocken på sitt äventyr och for fram och tillbaka för att se till att alla var med och visste att han var där.
Färden gick längs en idyllisk grusväg på landet.
Efter ett par kilometer kom vi så tillbaka till vattnet och Uno fick tillfälle att leka med Andrée och Amanda i vattnet innan vi tog de sista 500 metrarna tillbaka till bilen för hemfärd.
Björnö var fint men begränsat, väldigt begränsat, det blev lixom aldrig den där känslan av att vara i skogen. Vi kommer säkert att komma tillbaka hit någon gång, men det finns många platser som lägger sig före i prioriteringslistan. Så sett till avstånd kontra effekt placerar sig Björnö inte i toppen men har du vägarna förbi, tveka inte att stanna till och ta en sväng, för fint är det!
Lämna ett svar