Idag regnade det på morgonen och vi bestämde oss för att ta en promenad i hemmaskogen, men med en sträckning vi inte provat tidigare. Vi skulle kombinera delar av några promenader vi gått tidigare till någonting helt nytt.
Med utgångspunkt i Visätra skulle vi ta oss till fornborgen vid Orlången och därefter Stensberg och tillbaka till Visätra via skogsmilen. En slinga som borde bli någonstans mellan 7-9 km med spännande skogspromenad.
Vi började med att passera det öppna fältet i Visätra sportcenter, där frisbeegolfbanan ligger och fortsätta längs med hagarna, till den imponerande gamla eken.
Sedan följde vi Orlångens träskliknande ände mot Flemingsberg. Det här ska vara fågelrikt område, om man är intresserad av det.
Efter ett tag finns det ett val att göra. Antingen går man skogsvägen direkt upp mot den gamla fornborgen och förkortar promenaden med 1-2 km. Eller, så kan man hålla sig till strandkanten och ta sig bort till en stor kohage som ligger strax innan bron över Orlången längs Lännavägen. Vi valde det senare alternativet, så vi skulle få lite äventyr.
Så här i efterhand fick vi vad vi tänkte oss, fast på ett helt annat sätt än tänkt. Vi promenerade i strandkanten en bit. Det är en nästan Bauersk skog längs den här vägen, innan skogen drar sig tillbaka och klipporna gör sig påminda. De sluttar brant ner i sjön och jag slås av en tanke på väg upp för den kraftigt sidolutande stigen. Jag har sprungit här en höst och så när undgått att nesligen hamna i plurret, då klipporna var förrädiskt hala. Skit också!
Den här dagen hade det som sagt regnat på morgonen, men nu var det torrt i luften, dock inte på klipporna. Vi gjorde det som vanligt tillsammans, men mitt på en häll som lutar duktigt i sida, får Uno för sig att stanna och släppa förbi mig. I vanliga fall inga problem. I det här läget, STORA problem. Jag är tvungen att gå runt honom eller putta bort honom. Bägge alternativen ter sig som mindre bra när man står i kraftigt sidolut på en hal klippa. Jag kanske borde ha backat, men det är lätt att vara efterklok. Istället valde jag att gå runt Uno. Redan när jag satte ner foten kände jag att det här var en riktigt usel idé. Jag fick inget fäste på den hala stenen och foten började glida. Då drabbades jag av ett sånt där ögonblick man ser i filmer. När tiden saktar in och livet passerar revy framför ögonen på huvudpersonen. Problemet var att i det här fallet bestod filmen i. OK, hur gör jag för att minimera fallskadan? Vilken förstahjälpenväska har jag med mig, den med eller utan spjälor? Hur kommer Uno att reagera när jag blir medvetslös? Täcker försäkringen, dum i huvudetskador? Äsch, skärp dig nu, hur f.n ska du klara det här utan att dö? Jag hann avverka alla de här frågorna på ingen tid alls. Jag har lightväskan, alltså inga spjälor. Så bryt inget! Han kommer att komma och kolla till mig, sen får vi se. Släpp koppelhelvetet så klarar i alla fall hunden sig. Skit i försäkringen, klara dig istället, fokus nu! OK, mjukdelar gör bara ont, vrid dig så kan du ta första studsen på röva. Sagt och gjort, jag studsade på rumpan ut över kanten. Det här gick ju bra. Ok, scanna landningen. Finns bara stickiga stenar här, studsa igen, men den här gången på sidan, så du kan landa på den lilla grästuvan där borta. Aj, som fasiken, det där var jädrans oskönt. Men, nu är du på väg åt rätt håll. Det här går bra. Ok, superhjältelandning slår att landa på båda knäna, vänster fot fram? Allt det här gick på den tiden det tar att trilla, släppa kopplet och studsa två gånger innan man landar på ena knät ett par meter längre ner. Uno stod kvar på samma ställe som innan och tittade förebrående på mig och såg ut att tänka, varför får du göra allt roligt!. Själv kände jag efter om jag fortfarande levde och konstaterade att jag hade missat att mitt i den lilla gräsplätten jag landat på fanns en elakt vass sten, som jag lyckats undvika genom att välja att landa på höger knä istället för vänster. Utöver att underdelen var mörbultad, efter mitt försök att härma en Bumbibjörn, hade jag överlevt med ett stukat ego som största skada. Jag har också lärt mig att ett par vandringskängor gör att man lätt halkar i sidled på hårt och blött underlag. Numera är jag väldigt uppmärksam hur jag placerar mina fötter när det är blött och lutar. Efter att ha pustat lite fortsatte vi vår promenad.
Den gick via kohagen och sedan upp i skogen igen till fornborgen,
där vi intog en lättare lunch och bestämde oss för att den långa promenaden fick vänta till ett annat tillfälle.
Istället tog vi den lättare vägen tillbaka till Visätra, med den förändringen att vi gick motsols runt hagarna och följde Huddingeledens sträckning, för att få lite annorlunda promenad på vägen tillbaka.
Istället för ett långt äventyr blev det här ett kortare ca 5 km. Men väldigt mycket mer äventyr än vi hade tänkt oss. Den längre promenaden får vi prova vid ett annat tillfälle. Så vi återkommer till det.
Lämna ett svar