Hellas hällar

Under pandemin instiftade vi i familjen en tradition jag berättat om tidigare. Nämligen skogsmatlistan. En helt inofficiell, men väldigt vägledande rankinglista för vandringsmat.

Hellasgården och just den här slingan på 5 km var den första gången jag tog med familjen på ett miniäventyr med test av mat som huvudmål. Det var före Uno. Nu kände jag att det var dags att återbesöka denna pärla till promenad, som lämpar sig väl för en lång lunch eller en halvdag om man vill göra ett avbrott för fika/ matlagning.

Vi hoppade in i bilen i strålande solsken och kom fram till Hellasgården där vi möttes av en formidabel vägg av vatten. Men det var snabbt över. Lagom till att jag fått på mig regnjackan och tagit ut hunden ur bilen blev det ”fint” väder igen. Vi gav oss iväg direkt, genom att ta vänster innan restaurangen och följa sjökanten bortåt.

Ganska omgående ville Uno, som alltid, testa badmöjligheterna. Han är en handfull att administrera när det ska badas, så det är ofta så att man glömmer bort att filma eller fota.

Han tog ett snabbt dopp och var sedan nöjd med att leka kossa i strandkanten.

Jag vet inte om jag är ensam om det, men min hund är näst intill flexitarian. Hans kost består av hundmat 50%, morötter, vitkål, broccoli, gurka, gräs och knäckebröd de övriga 50. Sen eftersom han är labrador slinker det ner lite sand, jord, sten, diverse pinnar, strumpor, kalsonger, handdukar, skor och annan bråte bara i förbifarten också. Men, det gör även bajsplockningen till ett äventyr varje dag om man ska se det positivt. ”Åh, var det där den var.” är en återkommande kommentar. Antalet singelstrumpor i familjen har ökat markant det senaste året. Tur att man kan framstå som medveten de dagar man tvingas rocka sockan.

Vi fortsatte längs det gula spåret som slickar strandkanten bort till andra sidan av sjön. Uno njöt av den fuktiga värmen och att det fanns vattenpölar att plaska i på hällarna.

Vi fick till en naturupplevelse och spanade på ett litet rådjur. Det är skönt att Uno än så länge inte är särskilt jaktig av sig.

Snabba rörelser är spännande, så fåglar är spännande när de lyfter, annars inte. Harar och katter är spännande när de sticker, annars är de i stort sett ointressanta. Vi passerade badet men passade på att utmana oss själva genom att ta en avstickare runt de nyrenoverade bryggorna.

Det var oerhört spännande att gå på en guppande brygga med 10 cm till vattenytan. Så vi spenderade säkert 10 minuter till att utforska varenda vrå av bryggan, utan att han gjorde kopplingen att han kunde slänga sig i vattnet. Vilket framsteg mot förra sommarens besök i Trosa. Då jag vid ett flertal tillfällen fick hindra hunden att kasta sig över kajkanten för att komma till vattnet.

Efter badet bär det uppåt i skogen och upp på klipporna som dominerar den sidan av sjön. På vägen upp försökte jag som alltid få till det där enda porträttfotot, jag skulle vilja ha på Uno.

Samma resultat som de andra gångerna. ”Åh, pappa gör nått med den där svarta saken igen. Om jag kommer och säger hej, får jag säkert nått gott. Jag måste slicka honom för att visa att jag är relevant och värd att älska. Följt av en stor kram och obligatoriskt hundhångel. Så värt det, men, inte en centimeter närmare det där kortet.

Stenen på väg upp var lika blöt som allt annat och det var här jag upptäckte någonting nytt. Jag är van att gå med trailskor, ofta med tunn men greppvänlig sula. Nu hade jag på mig äventyrskängorna. De visade sig vara läskigt hala på blöt stenhäll. Att gå blev helt plötsligt till en koncentrationssport, där varje stegisättning var tvungen att planeras och genomföras med stor precision, för att få till rätt tryck under hela sulan och inte glida iväg okontrollerat. Annars blev det halkningen från helsiket. Om någon är van kängvandrare får ni gärna komma med tips på hur man SKA göra. Vi kommer att återkomma till det här fenomenet i kommande äventyr, där saker ställs på sin spets.

Efter att vi förtjänstfull navigerat oss upp på ”toppen” av klippan, var det dags att utfordra hunden och ta en slurk vatten. Vid det här laget var jag ganska varm och Uno tackade för maten genom att tvätta husses huvud och kramas lite.

Sen var det dags igen. När vi brutit upp från lunchen mötte vi två spanska turister som gick samma vandring som vi, fast åt motsatt håll. De blev, som ofta är fallet, förälskade i Uno. Som som vanligt tog tillfället i akt att kanske få lite godis förutom gos och försökte göra sig till.

Det var rejält klafsigt i den lilla skogen som är innan man kommer fram till utsiktsklipporna.

Nu började temperaturen stiga och jag svettades floder. Med dödsförakt navigerade vi oss ner för hala stenar man definitivt inte vill halka på.

Tillsammans, är nog det bästa vi har tränat på. Att gå ”fritt” men med slappt koppel gör att det går att navigera även mer tekniska passager utan att behöva fundera på när rycket från 40 kg hund ska komma.

Även om vi aldrig kommer iväg på patrullhundsutbildning, vilket är ett drömmål, så var det från deras ordning och reda avsnitt idén kom. Där man tränar hundarna att gå i trappor utan att dra i kopplet, så det ska vara problemfritt att gå i lut med 30 kg packning och hund. Tack för den inspirationen. Uno har verkligen förstått att det är så man går i trappor, backar och större höjdskillnader. Enda gången det inte funkar är när han ser sin bästis nedanför trappan, men det kan jag köpa.

Sedan begav vi oss ut på de släta, men på sina ställen snoriga hällarna och belönades med en fantastisk utsikt av skog och vatten, där Globen sticker upp som en överdimensionerad champinjon i fjärran.

Stressade som vi är, knäppte vi ett kort eller två och begav oss vidare.

Vägen ner från klipporna är betydligt lugnare än vägen upp. Efter en bit är man nere i en lummig skog som tar en bort från sjön en liten stund.

Sen är man tillbaka i änden av sjön igen. Uno inspekterade vattnet men insåg att det var för mycket jobb att klättra, för att det skulle berättiga ett bad.

Istället gjorde vi en fuling. Eftersom det var så uselt väder, var jag ganska säker på att stranden skulle vara folktom. Mycket riktigt, var det så, så Uno fick möjligheten att bada på en ”riktig” strand, för en gångs skull.

Precis när vi var klara med badet kom regnet tillbaka och vi bestämde oss för att ta den sista biten i ilmarsch. Här promenerar man bredvid vägen förbi ett cykelfik av något slag, det såg trevligt ut och måste testas vid tillfälle. Den här dagen var det stängt. Sedan passerar man förbi ett koloniområde och går bort från vägen en bit. Väl tillbaka vid Hellasgården, såg vi våra nya spanska vänner, vinkade glatt till dem och lastade in oss i bilen för att bege oss hemåt efter dagens äventyr. Hellas är ett ställe man med förtjänst kommer tillbaka till, då det finns gott om härliga rundor att beta av.