Söndag 6/10 2024
Förberedelserna började kvällen innan och Uno förstod direkt, att nu var det någonting utöver det vanliga på gång. Han placerade sig strategiskt vid grinden i trappan, så att man var tvungen att trampa på honom för att kunna ta sig någonstans i huset.
Ryggsäcken kom fram, så även tältet. Efter noggrant övervägande tog vi det gamla beprövade kupoltältet. Trots att det är lite för kort för mig, så är det superenkelt att resa och har ytterst få rörliga delar. Sedan väger det ett kilo mindre än det nya tältet. Så eftersom vi planerade att enbart spendera sovtid i tältet blev det så. Det nya tältet (ett tunneltält) som är betydligt större på alla sätt, får vi recensera senare. Hittills har det blivit rest på altanen i somras men aldrig använt på riktigt. Att välja sovsäck var också ett projekt. På sommaren har jag en extremt tunn påse då jag är väldigt varm från start. Nu kunde det ju krypa ner mot nollan, så det krävdes mer rejäla doningar. Vi har två stycken tresäsongs säckar, valet föll på den med minst packvolym. För när man ska packa med sig hundsaker också, blir det snabbt platsbrist i ryggan. När allt var i landade ryggsäcken in på runda 20 kg, vilket är helt inom rimligheten för vad vi orkar bära.
Dagen efter var vi ute på vår vanliga morgonpromenad. En sväng för att göra behoven, 10-15 min träning och sen för ovanlighetens skull, raka vägen hem istället för en längre vända till skogen. Uno tog tillfället i akt och njöt i solen på soffan.
Vi käkade lunch hemma för att hålla nere vikten på ryggsäcken lite, sedan bar det av mot bussen.
Uno är ingen van kollektivåkare så det här var premiär för längre resor med buss.
Han började med att charma busschauffören genom att gå in i bussen och utan kommando sätta sig framför honom medan jag blippade kortet. Sedan var det ett litet projekt att baxa en supernyfiken hund och en för situationen överdimensionerad ryggsäck genom hela bussen. När vi väl kom längst bak skötte sig Uno exemplariskt och lade sig helt sonika ner och tittade på allt utan någon större uppståndelse. Tack Lena för att vi fått en fantastisk hund med urstabilt psyke. Vi tog buss 172 till Norra Sköndal där vi bytte buss till 859 mot Tyresö Kyrka.
Även den andra bussfärden gick över förväntan bra och Uno låg som en dörrmatta och charmade alla bussresenärer genom att var hur cool som helst. Han skaffade sig flera nya människokompisar på den 30 min långa resan.
När vi var framme vid slutdestinationen började vi med att gå vilse. Då skyltningen hade andra namn än vad som fanns i vår vägbeskrivning. Till slut hittade vi till Prinsvillan, men inte längre.
Vi valde att fråga om vägen från en person som städade undan all fallfrukt under äppelträden. Uno blev otroligt imponerad av en skottkärra full med äpplen och nappade till sig ett. Mannen trodde inte sina ögon och var tvungen att förhöra sig om ifall Uno tyckte om äpplen. Det slutade med att vi fick med oss en ficka full med äpplen och en vägbeskrivning av hur man tog sig till Brakmaren.
Sedan började äventyret. Vägbeskrivningen vi fått tog oss medelst asfaltstrotoar en bra bit innan vi äntligen kom fram till en avtagsväg vi kände igen från den ursprungliga vägbeskrivningen.
Vi vek av på en smalare grusväg som tog oss förbi en marina/båtklubb och tillslut in på en skogsstig som var flera hundra meter lång. Vi kunde se vattnet genom ett högt taggtrådsstängsel men inte komma dit.
I slutet av stigen kom vi ut vid entren till en väldigt stor marina.
Där var det dags att kliva upp på asfaltsvägen igen, den här gången utan trotoar eller vägren.
Sedan följde en flera kilometer lång promenad längs en smal landsväg innan vi så äntligen kom fram till Entré Mörkdalen.
Där vi lämnade landsvägen för att istället gå längs en skogsväg genom en inte särskilt imponerande skog.
Nu hade vi tillryggalagt nästan 8 km utan att ha sett kusten annat än genom ett stängsel på avstånd. Uppgiften var nu att hitta ett acceptabelt ställe att pausa och äta lite mellis på. Efter flera besvikelser klev vi helt sonika upp i en skogsbacke och åt där.
När jag började frysa utan ryggsäck fortsatte vi vår promenad.
Strax mötte vi två damer som varit på svampjakt, en lyckad sådan med tanke på den välfyllda pappkassen de hade med sig.
Efter någon kilometer kom vi så till sist till vägs ände och en stig ledde in i skogen. Vandringens namn till trots hade vi bara sett havet en gång så här långt. Nu var vi mitt i skogen och började så smått inse att det skulle kunna vara så att husse hade missbedömt när solen skulle gå ned. Spännande! Nu var det ett race mot klockan. Skulle vi hinna ut ur skogen innan det blev mörkt, eller åtminstone till ett ställe där vi hade en aning om hur man skulle navigera för att komma någonstans där man kunde bo.
Mitt i den stressen gjorde jag en felnavigering och tog oss på fel sida av den lilla tjärnen, Lillströms träsk.
Efter att ha konsulterat kartan kom vi fram till slutsatsen att det inte var hela världen, utan att vi kunde kliva på leden igen så länge vi hade sjön till vänster när vi passerade. Uno provade badlyckan och höll på att fastna, då det visade sig att sjökanten var ett träsk på riktigt, så där Indiana Jonesigt, som man sjönk i sakta. Han sjönk ner till bröstet och satt fast. Efter lite puttande och dragande kom vi loss och vidare, dock utan bad.
Stigen ledde genom lite vackrare skog än tidigare och mynnade ut i några kohagar som avslutades med en stätta, som Uno forcerade utan några betänkligheter alls.
Han har tydligen blivit en stor kille och bara gör. Nu började vi komma i närheten av kartblad 2 och passerade Vissvass utan att reflektera över det, sedan var det Spirudden nästa.
Här bjöds det återigen på asfaltstuggande men med sjöglimt.
Det var också här batteriet på telefonen tog slut, så bilderna uteblev. Vi promenerade på blandad asfaltsväg, grusväg och en kort sträcka stig.
Till slut var vi så framme vid Åvaviken och Åva Camping, som var stängd och igenbommad. Så, eftersom vi inte hade tillgång till telefonnavigering valde vi att gå till Entré Åvaviken (Vid entrén finns en karta över de leder som utgår därifrån och runtomkringliggande platser), för att kika på kartan hur man tog sig till Stensjödal, där vi campade med Andrée i somras. Vi gjorde upp en plan, sen avverkade vi de tre kilometrarna asfalt dit, sammanbitna men förväntansfulla. Både jag och hunden var trötta och hungriga vid det här laget. Trots bristen på karta valde vi till slut att ta en kalkylerad risk och följa Sjöleden, för att korta av anmarschen lite. Det visade sig vara en bra chanstagning och vi sparade säkert 10 minuters promenad och öppnade upp för ett nytt äventyr vid ett annat tillfälle. Väl framme vid lägerplatsen hade vi våra prioriteringar klara. Först fram med Unos mat, tanka den med vatten och återförsluta påsen. Sen, medan den fick ligga till sig lite. Upp med tältet. Det börjar vi få bra rutin på, så det gick på mindre än 5 minuter. När Uno fick sin mat var lyckan total. Jag passade på att pipa iväg och hämta ved (40 kr/famn). För att tända brasan, hade jag gjort en egen variant på ett bushcrafting recept jag länge velat testa. Vaselin smält i en kastrull som du blandar med en pinne körd i pennvässaren till en massa som du med fördel kan förvara i en ursköljd tankrämstub. Jag hade modifierat receptet, till en braständare riven på rivjärn blandat med smält vaselin. En tumnagelstor klick räckte mer än väl för att få igång en eld, så det ska göras mer av, supersmidigt och väger ingenting. När brasan var igång blåste vi upp liggunderlag och installerade Unos cellplastunderlag.
Filten fick ta plats brevid elden så länge. Jag kokade vatten och väntade på att få testa en ny frystorkad rätt, Kebabgryta. Tack vare den väldigt långa första dagen, nästan 17 km blev det till slut, smakade grytan fantastiskt. Den kommer att smyga in sig som en topplacering på skogsmatlistan. Även hunden gav den 2 tassar upp och tackade genom att tvätta kastrullen. Sedan kokades det kaffe till husse och sist delade vi på en grillad banan med jordnötssmör OCH Nutella, som överlevt dagens prövning. Samtidigt ringde vi hem till familjen och talade om att vi gått i mål dag ett. Mottagningen var kass och batteriet dog IGEN. När vi var klara var det beckmörkt, tyvärr missade jag att ta ett sånt där populärt kort på tältet med lampa i. Vi bäddade ner oss och fotade inne i tältet istället.
Uno slocknade som en lampa vid 20-tiden. Jag höll ut till 20.30 innan även jag somnade, för att vakna igen vid 22.45. Jag måste ha väckts av att Diana SMS:ade ett god natt. Jag var så förvirrad att jag var helt övertygad om att det var morgon och att det varit så kallt under natten att klockan i mobilen stannat på 22.45. Därför stoppade jag ner mobilen i sovsäcken för att värma den, så jag skulle få veta vad klockan var på riktigt. När klockan visade 23.13 hade jag börjat inse att vi hade lejonparten av natten framför oss. Min sovsäck höll måttet och jag var på gränsen till för varm. Stackars Uno däremot rör sig så mycket att han hela tiden fick filten att glida av. Resten av natten blev en kompromiss, där jag låg halvvägs ur min sovsäck för att krama hunden för att filten skulle ligga kvar. Det var supermysigt, men ingen av oss sov särskilt mycket. Istället blev det en natt där vi fördjupade vår relation. Vi tar hand om varandra och delar på det mesta, samtidigt som vi försöker hitta det roliga i allt. Marknaden för portabla hundbäddar ska utforskas och embryot till en produktidé har börjat ta form. Under natten var vi ute och kissade en gång, då var det frost i gräset och det i kombination med pannlampa var jättespännande tyckte Uno.
När vi vaknade på morgonen stod klockan på 06.10, helt rimligt. Vi gick en kortare promenad, mer för att mjuka upp kroppen än för att promenera. Sedan tände vi elden.
Medan elden tog sig lekte vi med tennisbollen och fick till ett gäng riktigt bra apporter. En bieffekt, skulle det visa sig lite senare, var att kopplet blev riktigt smutsigt.
Vanligtvis brukar Uno tröttna efter ett par. Men idag var det kul länge. Sedan åt han frukost och jag kokade vatten. När han ätit klart, vilket tar max 3 minuter gick han och lade sig på sin filt och var ganska nöjd. Jag ordnade kaffe och hällde alldeles för varmt vatten i den frystorkade müslin. Det blev någon form av hybridgröt, inte fantastiskt, men det var i alla fall mat.
Därefter var det dags att riva tält och packa ryggpåsen igen.
Efter en sväng förbi soptunnan och upphämtning av nattens fekalieleverans (hundens alltså) var vi så påväg igen.
Det var en magisk morgon, med strålande sol och några få plusgrader på termometern.
Vi började med att gå sjöleden tillbaka till vägen vi följt dagen innan. När möjligheten gavs, valde vi att fortsätta på sjöleden istället för att tugga asfalt för att ta oss tillbaka till Åvaviken.
Det skulle visa sig vara en vinstlott. Dels fick vi till ett snabbdopp i en liten tjärn och sedan sparade vi flera hundra meter, då det visade sig att vi inte behövde gå hela vägen till entrén för att komma dit vi skulle, utan vi kunde direkt ta oss vidare på vår vandring. Nu hade vi lämnat kustleden bakom oss och skulle via ett potpurri av olika leder ta oss till målet i Dalarö.
Äntligen levererade vandringen strandkänning och vackra vyer.
En stökig och teknisk vandring på 3 km längs kanten av Åvaviken på ena sidan och ett brant ”berg” på andra
tog oss ut till Styvnäset. Där vi efter att ha tagit oss över ett antal riktigt höga och branta stättor, nästan stegar, åt lunch. För att forcera stättorna landade vi i metoden, husse över först, sedan klättrade hunden upp och blev lyft ner, för de var riktigt höga. Så den här övningen fick våra försök att få Uno att klättra upp i bäbisrutchkanan, i den lokala lekparken, att framstå som fåniga. Tillit ger färdighet! Vi ska träna på nedfärden när vi är mindre trötta. Väl framme på Styvnäset struntade vi i utsikten, som var spektakulär, men rejält vindpinad, utan hade bara mat i tanken.
Uno slukade sina knäckemackor med morotsbitar och vitkål. Själv klämde jag en tub jordnötssmör (som Uno ville vara med på) och en proteinbar som kom med någon 24h förpackning mat jag köpte för ett tag sedan. Sen bar det av igen, för det blåste riktigt snålt där ute i kustbandet.
På vägen fanns det en hel del fina partier att njuta av innan vi kom fram till ytterligare en grusväg. Vi träffade ett gäng storhundar (hästar) som Uno sin vana trogen hälsade på innan vi fortsatte.
Sedan blev det knixigt. Kustleden slutade vid Åvaviken och nu var vi inne på en transportled till Sandemar, men kartan som vi följde stämde inte överens med verkligheten, googlekartan eller naturkartan. Alla tre hade sin version av verkligheten och vi som var i den hade en fjärde.
Så vi ägnade oss åt kvalificerade gissningar men försökte hålla oss till vägar/stigar istället för att som annars ta ut en kompassriktning och forcera terrängen. Vi var vid det här laget ganska möra båda två efter ca 8 km vandring och en klumpig ryggsäck i obanad terräng lockade inte jättemycket.
Efter ett par felvändningar, på grund av skyltar med ”Jakt pågår”, kom vi på ett milspår som måste börja någonstans, så vi följde det mot Schweizerdalen.
Den inre kompassen pekade rätt och vi kom fram till det ställe där kartan återigen började stämma överens med verkligheten. Antingen gick vi oerhört långsamt några hundra meter, eller så hade någon komprimerat en bit av världen/kartan genom skogen. Lagom när vi nådde civilisationen dog mobilen igen. Djupare kontakter på powerbanken vore bra, så den kan ladda även under färd. Nu fick vi klara oss utan bilder av Dalarö. Men det var i alla fall fint. Jag tror vi tog den långa vägen till bryggan och bussen, men den bjöd i alla fall på fina hus och en sightseeing i centrala Dalarö samtidigt som Uno fick chansen att visa upp sig från sin bästa sida. Han har ju utseendet för sig. Efter att ha charmat ett gäng pensionärer och några moppekillar genom att uppträda civiliserat och opåkallat spela upp hela sitt register av konster, kom vi så fram till busshållplatsen som skulle ta oss till Handen och därefter hem igen. Med 20 minuter kvar till bussen gick var det ett bra läge att ge Uno vatten och för mig att byta ut den genomsvettiga skjortan mot underställströjan jag sovit i under natten.
Vilken känsla att få på sig en torr och varm tröja och sedan dra på sig en tjock fleece ovanpå det. Hunden la sig sedan helt sonika under bänken och somnade. När bussen kom klev Uno fram och satte sig utanför dörren och väntade på att den skulle öppnas, sedan gick ha på bussen som om han aldrig gjort annat och slocknade som en lampa så snart vi satt oss.
Färden till Handen gick galant. Väl där skällde Uno först ut en städmaskin, sen kom föraren till maskinen och en bussvärd fram och talade om att Uno var den finaste hund de sett, han blev rätt nöjd över uppmärksamheten. Sen var det inget problem med städmaskinen heller. Bussfärden från Handen och hem var en repris på den tidigare, Uno klev på, la sig till rätta och somnade.
Att åka kollektivt är definitivt ingen utmaning längre.
För att summera de två dagarna kan man väl säga att Kustleden inte imponerade. 3 havsglimtar på knappt 1,5 mil och merdelen transportsträcka gjorde promenaden i sig totalt ointressant. Slutbiten från Åva till Dalarö var bitvis jättefin men inget man gör igen. Däremot äventyret! Att gå från punkt A till punkt B (nästan 30 km) och äta, sova, vara däremellan. Helt obetalbart. Jag njöt i fulla drag av att inte behöva stressa, verkligen kunna vara med hunden och låta honom göra det på sitt sätt och i sin takt, laga mat över öppen eld. Hänga i skogen där det verkligen är TYST och göra saker som man blir trött av, magiskt. Uno verkade ha precis lika stort utbyte av det och växte av utmaningen. Nu har jag skapat ett monster, men det kan jag leva med. Vi kommer att sjösätta regelbundna långvandringar och till våren är siktet inställt på att ta oss an Sörmlandsleden i lagom portioner.
Lämna ett svar