Det var varmt men hunden ville röra på sig och jag är sällan den som säger nej. Eftersom det blev lyckat förra gången tänkte vi ge Ekerö ytterligare ett besök. Den här gången sansade vi oss och åkte inte längre än till brostugan vid Drottningholm och Kärsön.
Härifrån kan man gå en alldeles lagom svår, spännande och härlig promenad. Vi parkerade vid caféet och begav oss utan knussel av på dagens äventyr. Som vanligt med dagsäcken fylld med vatten, låglina och den här dagen även kaffe till husse.
Det tog ett litet tag att förstå hur vägen var markerad. Jag får skylla på värmen eller nått.
Innan vi kom iväg på rätt spår förirrade vi os in i en frisbeegolfbana och ett motionsspår, sedan såg jag markeringarna jag letade efter och vi navigerade oss in på rätt stig.
Den första biten var inte särskilt spektakulär, innan man passerade den första färisten, en liten sak med ganska tätt mellan ribborna, och kom in i naturreservatet. Då blev det plötsligt fint som snus, stora lummiga ekar på öppna ängsytor lätt sluttande ned mot vattnet.
Mitt i alltihopa fanns en byggarbetsplats, som var någon typ av bas för brobyggarna. Efter att ha tagit oss förbi den tyckte hunden att det skulle badas ståndsmässigt, så han provade vattnet med Drottningholms slott som bakgrund.
Efter att ha svalkat sig var Uno mer sugen på att upptäcka den nya skogen än att hänga sig kvar vid vattnet.
Han är rolig på så sätt. Badandet är effektivt, när han svalkat sig och lekt lite släpper han det och är redo att gå vidare. Vi promenerade vidare och kom till andra änden av hagen. Här fanns det en betydligt större färist som till och med hade en smitväg för hundar. Vi tränar aktivt på problemlösning, balans och kroppskontroll. Inte helt lätt för en stor kille på nästan 40 kg att kunna precisionsplacera fyra tassar som är stora som min handflata. Så, vi försöker hitta utmaningar varje dag där Uno får klura ut hur han ska lösa det utan annat än förslag från min sida. Det här var ett test av hur långt vi kommit, dels i problemlösningen, men även i förtroende. Jag vill ju tro att han fattar att jag aldrig skulle försätta honom i en situation som jag inte är övertygad om att han löser, eller låta någonting dåligt hända honom. Ibland brukar jag reta Uno att han må vara snygg, men kanske inte den skarpaste kniven i lådan.
Jag får nog revidera det. Han är inte så dum den här hunden, däremot planerar han innan han exekverar. Flera gånger när han ska göra akrobatiska övningar med precision, kollar han in det han ska göra ur olika vinklar, gör en eller ett par testskott, innan han slutligen bestämmer sig för att nu kör vi och bara gör det. Det roliga är att varje gång, verkligen ser man hur hans självförtroende och säkerhet växer flera centimeter. När han kommit över firade vi lite innan det var dags att bege sig igen.
Stigen tog oss längs strandkanten genom en gles tallskog på runda klippor. Utsikten var inte att klaga på heller. Uno såg båtar och blev väldigt fundersam när de lät rörde på sig och lät som människor på samma gång.
Vi tittade ett tag på spektaklet innan vi promenerade vidare. Här kom vi till ett vägval det talats om i guideboken som lett oss till den här vandringen. Det finns en lätt och en svår väg.
Vi valde den svåra, så klart. Det var en skapligt brant nedstigning där man hade möjlighet till repassistans. Jag kan tänka mig att det här lite knixigt vår och höst, eller för den delen om det regnar.
Det problemet hade vi inte idag. Vi navigerade oss ner tillsammans som vanligt. Uno har verkligen förstått hur vi ska göra, så vi arbetar med växelvis framryckning, där han eller jag tar ett hinder och sedan väntar in den andre. Det är ganska roligt, vi jobbar inte jättemycket med träning, utan har 5-15 minuter, beroende på dagsformen, som ett stående inslag på vår morgonpromenad. Däremot pratar vi väldigt mycket när vi promenerar, så den repertoar av kommandon han kan sitter på känn mer än ord. Jag har märkt av att han reagerar mer på att jag påkallar hans uppmärksamhet genom att vissla eller säga hans namn och sedan teckna åt honom vad jag vill än om jag skulle ropa ett kommando. Sedan tränar vi mot ett hårt stopp. Där målbilden är en hund som sätter eller lägger sig i språnget och inväntar nästa kommando. Just nu är han på den nivån att han hör kommandot, funderar en sekund, stannar och sedan får jag påminna honom om att han även ska sitta ner och vänta på att bli släppt. Men med små steg tar vi oss närmare slutmålet.
Väl nere smiter stigen runt en klippa och går nästan på vattnet en bit. När klippan försvinner går man genom en väldigt lummig och grön ”träsk” skog en bit.
Innan man kommer till ett vindskydd med tillhörande grillplats, där vi valde att inta dagens lunch och få i föraren en kopp kaffe. Dagen till ära tränade vi även på att slappna av lite och inte bara hasta vidare. Det resulterade i att jag fick i mig inte bara en utan två koppar kaffe.
Otroligt lyxigt!
En bit efter pausen gick promenaden på en helt jämn grusstig, genom en bit av skogen som nästan kändes som djungel,
innan den abrupt tog slut och stigen trixade till sig igen. Då stigen går i strandkanten nästan hela vägen är det i stort sett omöjligt att förirra sig. Bra för två förvirrade individer som oss. Här hade en tall modell JÄTTE stor gått av och trillat.
Undrar hur? Den var lixom knäckt, men inte helt av, en meter ovan jord och hade trillat. Det väcker ju onekligen frågan ”Hur låter det när ett träd faller i skogen men ingen är där?” Jag kan faktiskt erkänna. En gång har jag vält en gran som dött av en granbarkborre attack. Det lät inte särskilt mycket när den föll, men höll på att sluta illa, då jag och medhjälparen inte tagit med i beräkningarna att den rörde sig i sidled när den föll. Så rekommendationen blir, vält inte träd. Fast det vet ju redan alla som tittat på fails på youtube.
Då promenaden går längs med strandkanten hela vägen finns det gott om möjligheter till bad. Uno tog tillfället i akt att reglera kroppstemperatur och bara bejaka sin livsnjutande sida. Jag tror att vi behöver investera i någon typ av kompromisslina, det är oerhört svårt att fota/filma med ett vanligt koppel, det blir så många start och stopp.
Långlinan funkar bra tills den inte gör det och den fastnar i någonting och då behöver man ena handen för att linan ska ha markfri gång och inte trassla. Tips på bra lösning mottages med glädje. Jag har sett det galnaste när en ”perfekt” husky som satt fast i sin längdskidande ägare, slutade vara perfekt och drog iväg som en skållad råtta, ägaren blev typ dubbelvikt bakåt och for all världens väg trots flexlina. Hunden var så tung och bestämd att den bara sprang rakt igenom flexet. Det gick till slut bra, men var en ögonöppnare för mig. Dels att 100% sällan är 100% och sedan att med en tung hund, som till råga på allt är vältränad också, genereras det en hel del kraft när den börjar röra sig.
Vi promenerade vidare längs strandkanten och vände efter ett tag tillbaka mot utgångspunkten. I änden av ön passerar man över en stor äng innan man går Parallellt med vattnet på sidan mot Nockeby.
Efter lite knixiga passager kommer man så till friluftsanläggningen.
Där det sommarlovet till ära var full lägerverksamhet och barn överallt. Uno var rätt trött, så vi gick raka vägen till bilen och firade den avklarade promenaden med en skål vatten innan vi packade in oss i bilen och styrde kosan mot hemmet, efter ytterligare ett äventyr till handlingarna.
Det här är en promenad som bjuder på fina utsikter och enkel vandring i den bemärkelsen att man bara följer strandkanten, så kommer man rätt. Om det inte är +25 grader och gassande sol, skulle jag tro att fiket vid brostugan är supermysigt.
Lämna ett svar