Den här dagen hade vi sällskap av Diana när vi fortsatte att beta av närområdet. Vi tog bilen till Hågelby gård för att ta oss runt sjön Aspen.
På med ryggan, dagsturversionen alltså och iväg. Ryggsäcken följer alltid med och har samma innehåll varje gång. Långlina, vattenskål med tillhörande vatten, Ett förstahjälpen kit som hanterar det mesta och har gjort det ett antal gånger. Därför åker det med oavsett vad jag gör. Det kan ses som over kill, men förutom ansiktsmasken har jag fått användning för allt i det vid minst ett tillfälle.
En frisbee och en boll till hunden och en regnjacka till mig gör packningen komplett. Beroende på när på dagen åker det med mat till hund och människa om det är relevant.
Vandringen börjar med att man rundar gården/slottet och tar sig igenom slottsparken på sidan ner mot sjön. Sedan följer man leden förbi ridskolan och landar i strandkanten. Där även Botkyrkas pilgrimsled går i samma sträckning en bit. Uno fick feeling direkt och slängde sig i plurret vid första tillfället som gavs. Hans recension var klart godkänt. Efter tio minuters bad var det dags att komma igång med promenerandet.
Snabbt insåg vi att här är det spångpromenad som gäller. Färden gick genom vassrugge efter vassrugge i strandkanten.
Uno var superglad att bara strosa fram och kolla på saker i lagom takt.
Ett tag funderade vi på ifall vi hamnat i Florida på något mystiskt sätt. Efter en lång promenad på sagda spänger, fick vi fast land under fötterna igen och hittade en fallfärdig gammal bod/stuga.
Sedan var det dags för spångpromenad igen, den här gången genom någonting som måste vara ett träsk när det är blötare.
Här var det moderna spänger, med en extra planka och framför allt, inbyggda mötesplatser. Smart, Botkyrka kommun. Mitt i träsket kunde man slå en vänster ut på Eknäset. Så klart skulle vi göra det.
Tyvärr slutade spången i en för hög och för brant stege över ett stängsel. Uno försökte flera gånger, men kom inte på hur han skulle ta sig över. Det ska vi träna på. Så vi fick vända tillbaka utan att ha sett de flerhundraåriga ekarna. Det gör att vi har en anledning att komma tillbaka framåt hösten.
Efter spängerna landade vi i kanten av en åker, som i bortre ändan, slutade mot E4an. Efter att ha rundat åkern, promenerade vi en bit bredvid Sveriges mest trafikerade väg.
Just den här dagen/tiden var det inte jättemycket trafik och ljudnivån var dräglig. Men det var intressant att vara så nära vägen, men ändå i skogen. När vi passerat över sjön, som här rinner under vägen i ett stort rör, kom vi upp i skogen igen.
Här promenerade vi först på en brygga i kanten av sjön, innan stigen försvann upp i skogen och gick på en liten ås med utsikt över öppen åker.
Nere på andra sidan mynnade stigen ut i en grusväg och den följde vi förbi Lindhovs gård och en bondgård.
Därefter svängde leden över ett fält och in i skogen igen. Här blev det bildligt talat snårigt och vi var tvungna att nästan krypa för att ta oss fram.
Efter en bit hamnade vi i ett idylliskt villaområde med många fina hus (Skårdal). Leden gick längs gatan men det var enkelt att följa ledens skyltning och efter en bit var vi tillbaka i skogen och strandkanten.
Här lyckades vi gå fel. Jag vet inte om det var dåligt skyltat eller ifall vi brast i uppmärksamhet under livlig konversation. Plötsligt befann vi oss i ett snår där det satt en kvinna och fiskade i ett hål i vassen. Jag vet inte vem som blev mest överraskad, hon eller vi. Efter att ha klättrat över ett fallet träd tog vi oss tillbaka till ”rätt” stig och färden fortsatte. Stigen förgrenade sig vid ett sopberg. Till vänster skymtade en spång och till höger en gångväg åt ”fel” håll. Vi valde vänster, eftersom resten av leden gått via spänger måste det ju vara rätt. Spången gick rakt ut i någonting som liknade Everglades. Ju längre vi gick ju mer överväxt blev spången. Efter ett par hundra meter gick så spången rakt in i en vassrugge utan hål. Där valde vi att vända. Och lomma tillbaka med svansen mellan benen. Inte på hunden dock, han var glad som en lärka efter det här äventyret. Väl tillbaka på fast mark valde vi istället höger och kom ut på en asfalterad gångväg, som ledde runt det träsk vi just försökt forcera. På andra sidan fanns det en skylt som talade om att leden var flyttad och den passage vi försökt ta stängd. Jag antar att det i det tidigare nämnda sopberget döljer sig en liknande lapp och en pil som pekar rätt riktning. Efter ytterligare några hundra meter längs asfaltsvägen var vi tillbaka på startpunkten. Summan av kardemumman blir att promenaden var trevlig, men inte minnesvärd. Hit kommer vi nog bara tillbaka för att titta på ekarna, om vi mot all förmodan skulle drabbas av fantasibrist å det grövsta.
Lämna ett svar