Det här är en promenad som kommer att gå till historien som den hittills mest upphausade promenaden vi gjort. Hela historien började med att vi hade valt ut Nyckelviken som dagens resmål.
Vi hoppade in i bilen, slog på GPS:en och körde käpprätt åt fanders. Det var inget problem att hitta dit, det var väl framme som problemen uppstod och en GPS tillkortakommande påvisades å det grövsta. Det i kombination med att man som förare stänger av hjärnan när det finns en ”talande tant” som säger åt en vad som ska göras. Det visade sig nämligen att just den här dagen skulle avfarten, vi var beroende av, renoveras. Så den var avstängd och den talande tanten gick i spinn och skickade runt oss på de mest konstiga vägar. Det hela slutade med att vi återvände hem med oförrättat ärende. Eller egentligen via Hellas Hällar, som ni kunnat läsa om tidigare. Dagen efter hade jag gjort min läxa och lärt mig att det finns en innerväg man kan ta ifall avfarten är avstängd. Så, den här gången gjorde vi ett försök utan ”talande tant”. Det var inte ens lite trixigt att ta sig dit. Väl på plats parkerade vi och började vår promenad.
Det är ingen storskogspromenad utan en välbesökt mindre skog, men otroligt härlig att gå i. Till att börja med får man ta sig upp till toppen av klippan som sluttar ner i inloppet till Stockholm.
Efter kanske 10 minuters vandring, börjar sedan nedstigningen till marknivå.
Väl nere på havsnivå igen möts man av öppet vatten med spektakulär utsikt över Fjäderholmarna, Djurgården och Lidingö på andra sidan, tillsammans med allsköns båtar som passerar mot och från Stockholms strandsiluett.
Uno tog sig ett testdopp, vilket var första gången i bräckt vatten, han tyckte det var väldigt speciellt men definitivt inte en obehaglig upplevelse.
Sedan fortsatte vi vår promenad genom att passera en mindre färist, som numera börjar bli lite av en standard för Hunden.
Innanför den här väntade en överraskning. En flock får, där en liten krabat bestämde sig för att han minsann skulle hälsa på den där konstiga geten.
Tyvärr hade jag fullt upp med att säkra eventuella incidenter, för det var en av de roligaste sakerna jag sett med Uno. Han och fårpojken (minibaggen) bestämde sig snabbt för att de var kompisar och skulle leka. Det hela slutade med att de först provade hundlek, buga och skutta. Sedan provade de fårlek, småstångas i huvudet och hoppa tillbaka. Efter det var fåret nöjt och gick tillbaka till sin skock och såg ut att malla sig duktigt åt att han minsann hade vågat hälsa på det där konstiga djuret. Sedan följde skocken med oss till vi gick ut genom grinden till gården med fiket. Vi måste ha blivit lite stressade av fårskocken och hamnade lite på villovägar. Vilket inte spelade någon som helst roll, utan gjorde att vi fick chansen att spana in cafeet som fanns i gården och deras fina odlingar innan vi hittade tillbaka till vägen vi skulle gå.
Väl tillbaka på stigen kom vi först till en lekplats för gäddor som så här mitt i sommaren var torrlagd, men säkert är välbesökt när det beger sig och väldigt intressant om man är intresserad av sånt. Lekplatsen ligger i någonting som kallas vrakviken, vilket fick oss att känna oss som om vi var med i skattkammarön, eller en Jan Lööf bok.
Vraket var inte jättespektakulärt, men finns där till beskådan. När man väl passerat viken bär det brant uppåt på klipporna.
Efter ett par hundra vindlande meter befinner man sig så på toppen av klipporna med en spektakulär utsikt över vattnet. Det här fick bli bakgrunden till dagens lunch, som serverades au naturell direkt på klippan.
Vattnet kunde serveras i en naturlig vattenskål urgröpt ur berget. Husse fick nöja sig med en klunk vatten och ett äpple idag.
Efter maten bar det av nedåt igen. Här ska man nog vara försiktig om det har regnat eller är vår/höst, då det sluttar rejält och det är nakna klipphällar med ett räcke/barriär som fast punkt en bra bit av vägen ner. Väl nere igen kom vi så till ett av de finaste ställen jag varit på.
I en smal skreva som mynnar ut i en vik med bryggor ligger två vackra gamla trähus som man passerar förbi. När man passerat dem kommer man till det som fick mig att välja den här promenaden från början. Helvettesgapet, en smal ravin som är enda vägen, förutom sjövägen, ner till husen.
Med branta klippor på båda sidor och mängder med mosstäckta nedfallna stenblock och lite unga träd på det var det lite som att kliva in i en saga. Det är ingen jättelång sträcka, kanske ett par hundra meter, men väl värt besöket.
När man tagit sig igenom helvettesgapet kommer man ut i en gles blandskog på en grusad stig som vindlar sig fram en bit, för att sedan övergå i råa klipphällar.
Här inser man efter ett tag att trots skogskänslan är man nästan ovanpå Värmdöleden. Mitt i skogen möts man av flaggstänger med reklamflaggor för Nacka Forum och lite av magin bryts.
Som tur är gick det snabbt att komma in i det igen, när man kliver ner från berghällarna och plötsligt befinner sig på en lantlig grusväg med skog på ena sidan och beteshagar på den andra.
Här kom vi nästan tillbaka till utgångspunkten och blev lite förvirrade innan vi insåg att promenaden fortsatte i en bukt åt andra hållet. Vi passerade infartsvägen och begav oss upp i skogen igen.
Mitt på stigen hittade vi de här små godingarna.
Dessvärre var de alltför små för skörd, så någon annan lycklig person fick ta dem vid ett annat tillfälle.
Efter en liten bit var det så dags att åter stiga ned mot stranden. Här dumpades man direkt på en fin liten sandstrand, där Uno sin vana trogen skulle prova att bada igen.
Efter en stund var det så dags att bege sig vidare över klipporna bort mot ett vackert hus.
Efter att ha passerat huset som visade sig vara lilla Nyckelviken fortsatte vi längs stranden en liten bit
innan det på nytt var dags för bergsbestigning, upp till den tillrättalagda utsiktspunkten, där man ser hela stockholm och inser att avstånden mellan stadsdelarna och diverse ”avlägsna” utflyktsmål som Fjäderholmarna är väldigt små.
När vi sett oss mätta på utsikten och lekt lite på picknikborden som finns här gick vi de sista 300 metrarna tillbaka till vår startpunkt.
Efter en välförtjänt skål vatten packade vi in oss i bilen och åkte hemåt. Det här är inte den längsta och definitivt inte den vildaste promenaden vi gjort, men det är garanterat en av de finaste. Sen vi var här har jag tagit med mig Diana tillbaka för att visa den för henne och vi har planer att komma tillbaka igen med resten av familjen. Så jag kan inte annat än rekommendera den här promenaden på dryga 6 km.
Lämna ett svar