Den här helgen skulle det promeneras med guldkant. Promenaden för dagen gjordes i ståndsmässig miljö vid och runt Svartsjö slott på Ekerö.
Med oss hade vi både fru och två av tre barn. De var med på premissen att efter promenaden vankades det tårta på slottets tårtkaffé. Bilfärden gick utan problem, trots alla byggen så här under sommaren. Väl framme vid destinationen väntade den första överraskningen. Tårtcaféet var ett minne blott. Det stängde permanent förra året, vilken kalldusch.
Överraskning nummer två var att det ställts upp pållare för att stänga av parkeringen. Vi åkte vidare en bit och hittade en infartsparkering en bit bort. Det var inte jätteglada miner på vägen mot slottet och promenadens utgångspunkt. Uno var barnsligt glad över att få promenera med flocken. Han hoppade och skuttade som han gjorde när han var valp, på riktigt. Sedan hittade Andrée en avbruten pil och den tidigare surmulenheten byttes ut mot en bubblande 8-åring som berättade om och om igen att det kanske bodde spejare på slottet. Hans favoritbok just nu är Spejarens lärling. Väl framme vid slottet och den tillhörande parken började vi med lite spontan parkour på murarna till slottstrappan. Ibland får Uno feeling, trots sin storlek och far upp och ner på de mest osannolika ställen. Det här var en sån dag. Det är alltid kul att vara med då och barnen har inte riktigt sett det, så de blev väldigt imponerade att deras jättehund kunde hantera sig på det sättet.
Efter ett tag hittade vi en välfriserad grässtig i den brittiska parken. Uno ledde vägen ner mot Gustav Vasas gamla slott.
Efter en bits promenad i en prunkande allé nådde vi fram till vallgraven.
I mina ögon mer en överdimensionerad vattenpöl ovanpå stigen.
Sedan passerade vi två snäckformade cementpallar, eller konstverk, osäker på vilket och började se ingångar till kohagar på höger sida.
I en av hagarna växte en imponerande ek, som hade en ännu mer imponerande fågelholk bredvid sig. Undrar vem som bor i en sån? Det var näst intill vildvittrestorlek på holken.
Uno fortsatte vara helt uppspelt och skulle hela tiden checka in med alla i flocken. Lite otympligt men väldigt mysigt som hundförare.
En liten stund senare byttes parken ut mot en ängspromenad, där stigen var ett uppklippt traktorspår. Mitt i flocken eller först är de platser Uno trivs bäst på. Här fick han utrymme att göra bägge delar.
Mitt i en gigantisk kohage, utan kor, fick hunden äta lite mellis, dricka vatten och jaga sin tennisboll i långlina. Sedan pausade vi några minuter inan färden fortsatte. Nu hade vi kommit in i koland och långlinan fick bli vanligt koppel igen.
Efter att ha promenerat förbil en flock kor, kom vi till en hage där det gick ett gäng tjurkalvar. Det här var kanske det mest spännande Uno någonsin sett.
På ena sidan stängslet en hund med sina fyra människor, på andra sidan ett gäng unga tjurar med en äldre mentor i bakgrunden. Korna ställde sig i försvarslinje och hunden satte sig och tittade.
Under säkert 5 minuter tittade de skeptiskt på varandra, sedan närmade sig en av tjurarna väldigt långsamt stängslet. Uno blev helt till sig och i ultrarapid stod de nos mot nos och sniffade på varandra.
Uno fick glädjefnatt och skulle leka med sin nyfunna kompis. Som reagerade på samma sätt, vilket skapade en viss oreda i tjurleden.
När vi till slut kom vidare följde hela tjurflocken efter. Efter ett tag var det dags för näst kalv att komma fram och nosa på Uno. Sedan kom ytterligare en modig fram. Uno ville verkligen inte lämna sina nyfunna vänner utan det här blev ett av de få tillfällen då jag faktiskt fick släpa iväg honom. Tjurarna följde efter oss till slutet av hagen och stod där och tittade länge efter sin nya kompis. Diskussionen gick varm om vad Uno gjort ifall han blivit insläppt i hagen, eller kanske bara bott på en bondgård. Nåväl, han får i alla fall äventyr på en daglig basis, så det går ingen nöd på honom. Vi promenerade vidare och kom till en skylt som pekade ut en utsiktspunkt 100m åt vänster. Vi gick åt det hållet, men blev lämnade vind för våg mitt i en hage.
Då kom de första dropparna regn, så vi gav snabbt upp sökandet efter vägen till utsiktspunkten och skyndade vidare på de sista kilometrarna av promenaden. Den sista biten var vacker, men ingenting vi inte sett tidigare. Förutom en häger/trana eller annan långhalsad, grå fågel, som av någon anledning satt klorna i ett träd och flaxade med vingarna. Efter ca 30 sekunder sjönk den sedan ner i det höga gräset och försvann. Jag och Amanda (mellan dottern) tittade på varandra och undrade ifall vi verkligen sett det vi sett. När vi gått en bit till, såg vi fågeln igen, den här gången stående på marken, så den var riktig. Men vi har ingen aning om vad den gjorde eller varför. Någon fågelintresserad får gärna upplysa om det i mina ögon väldigt konstiga beteendet. Den sista biten av promenaden gick brevid vägen, i diket, inte superhärligt. För att sedan avslutas med att gå PÅ vägen, som smalnade av här och hade räcken på bägge sidor för att rama in bron. Inte superkul att vara gångtrafikant utan vägren eller alternativ på en väg som på sin höjd rymde en och en halv bil. Sedan var vi tillbaka vid starten igen. Uno avslutade dagen med att självmant hoppa in i buren och nöjt lägga sig till rätta. Han håller nog på att växa in i sin kropp.
Eftersom tårtcafét var en tydlig lögn från föräldrahåll utlovades ett annat fik. Rösten föll på Lovö magasin. Vi styrde kosan dit, för att få veta att det som fanns att köpa var korv för självgrillning och picklade grönsaker så vi gav upp. På vägen fick vi i alla fall se FRA och vinka till skyddsvakterna som tjänstgjorde dagen till ära. Som plåster på såren stannade vi och handlade pizza och glass. Det får ses som en försoningshandling i paritet med katastrofen som föranledde.
Lämna ett svar