Så var det dags igen, en längre lunchpromenad med matpaus och äventyr på vägen stod på menyn. Dagsäcken packades med alla sedvanliga attiraljer, lunch, kaffe, vatten, långlina och förstahjälpenpåse. In med Uno i bilen och sedan gav vi oss iväg mot Tyresta. Där vi planerat att gå en hybridvariant av ett flertal leder. Tanken var att vi skulle täcka in delar av området vi hittills inte besökt och utforska möjliga övernattningsplatser för vårens Sörmlandsledsvandring. Bilfärden i sig var helt händelselös, så när som på att när jag skulle tanka och plånboken låg i den andra ryggsäcken. Det tydliggör faran med att alternera mellan två olika väskor och skulle visa sig vara en indikation på vad som komma skulle.
Vi parkerade vid huvudentren till Tyresta och gav oss raka vägen ut på Urskogsstigen. En jättefin, vältrampad stig på 2,5 km som presenterar skogen från sin bästa sida.
Uno trampade på och njöt i fulla drag av att vara i skogen och att det var lite vitt på marken. Det fanns en riktigt gammal tall, som var stor som en ek. och massor av fin natur att ta till sig.
Vi strosade på i godan ro och kom snart ner på Bylsjöpromenaden, som vi följde fram till bylsjöns bortre ände.
Uno blev helt fascinerad av att sjön frusit men isen var helt felfri, inga sprickor inga luftbubblor, ingenting som fick den att se ut som is, så han förväntade sig ett plask när han slängde sig ut. Istället fick han gå på vatten.
Efter att ha misslyckats med att bryta loss ett isflak fortsatte vi vår vandring. I änden av sjön tog vi vänster in på Tyrestarundan och Sörmlandsleden, vilka skulle ta oss via ytterligare tre sjöar runt de delar av reservatet vi inte brukar hålla till i.
Efter en stunds promenerande på en vältrampad skogsstig kom vi fram till Årsjötjärnen, en liten pöl/sjö men med härlig utsikt, så vi intog dagens lunch på en klippa.
Uno åt morot och äpple med det sedvanliga knäckebrödet. Husse fick lingongrova med ost, som jag tvingades dela med mig av. Efter en kopp kaffe och lite passivitetsträning (totalt misslyckad som oftast) fortsatte promenaden.
Efter en Kort sträcka genom skogen kom vi till Årsjön som vi följde längs strandkanten. Här hittade vi ett vindskydd på en magiskt vacker plats, som skulle kunna passa lysande i vår planerade flerdagarstripp längs Sörmlandsleden framåt vårkanten.
Uno hittade en inte helt bottenfrusen pöl och fick sitt isflak till slut.
Glada och nöjda fortsatte vi promenaden längs sjökanten på en vältrampad del av sörmlandsleden etapp 3.
Det var här någonstans jag insåg att jag helt missbedömt när solen gick ner. Redan nu klockan 14 började det skymma och vi var långtifrån halvvägs.
Där och då bestämde jag mig för att vi skippade Lillsjön, långsjön, Trehörningen och Mörtsjön för att ta bort ett par kilometer från vandringen. Det skulle visa sig vara ett genidrag, men det återkommer vi till. Istället för den stora vändan förbi alla sjöar tog vi den mer ”direkta” vägen genom brandområdet.
Här gick promenaden över sönderbrända hällar och spräckta stenar. I ett område som bitvis ser ut som om man är på månen. Vi tog oss fram ganska långsamt, då det på sina ställen var snorigt halt på klipphällarna. Efter en bit kom vi så fram till dagens första riktiga utmaning.
En provisorisk spång som var 20-30 cm bred och gick över en rejäl översvämning. Efter att ha letat efter en alternativ väg över, samtidigt som det skymde mer och mer, bestämde vi oss för att följa devisen ”ingen kommer ihåg en fegis” och gick över. Trots att plankan var smalare än Unos axelbredd löste han uppgiften galant och jag hade lixom bara att haka på. Efter några svettiga minuter hade vi tagit oss över. Då visade det sig att översvämningen svämmade över och den ordinarie stigen var bara att glömma.
Vi fick istället balansera i sluttningen brevid och navigera oss mellan is och sten. Det tog sin lilla tid att ta sig mellan Årsjön och Stensjön.
När vi kom fram till den senare var det nästan mörkt och till råga på allt började mitt mobilbatteri ta slut. Vilket ifall jag varit smart inte hade varit ett problem. Men, eftersom vi ”bara” skulle ut på en lång lunch/eftermiddagspromenad, låg teknikpodden hemma. Man kan ju fråga sig varför jag tagit mig tiden att packa en dedikerad miniväska med all teknik man behöver för camping, Campinglampa, pannlampa, ficklampa, batterier, powerbank och sladdar. För att sedan låta den ligga hemma i skåpet när jag är ute och går långt. Här kom nästa överraskning. När jag slog av kartprogrammet, efter att noggrant ha kontrollerat att jag hade koll på vägen (jag har ju trots allt gått där tidigare resonerade jag), visade det sig att jag helt missbedömt avstånden också.
När vi vände tillbaka hade vi gått 13 km och hade åtminstone hälften av det tillbaka ifall jag lyckades skära alla hörn jag kunde på vägen tillbaka. Jag skickade ett SMS till Diana ”Så lurade. Mer än 5km kvar, nu natt! Puss” sedan stängde jag ner allt och började gå. I allt tätare mörker skulle vi först passera tillbaka genom brandområdet. Till att börja med gick det bra, men långsamt, då vi navigerade hällarna mer på känsla än syn. Uno visade sig vara en kunglig stigfinnare och tog oss nästan utan incidenter genom det krångligaste området. En gång fick han tydligen upp ett spår och tog oss ut i ett träsk istället för läng stigen. Tack Meindl för att ni sytt ett par riktigt bra kängor. Trots att jag trampade ner i 20 cm vatten var jag torr om fötterna. Men byxan var blöt. När vi kommit över brandområdet och var inne i skogen igen passade solen på att inte bara sänka sig bakom trädtopparna, utan tangera horisonten, så nu var det riktigt dunkelt. Nu var vi även framme vid den enda del av vandringen jag var osäker på. Vi skulle byta från den lila ”Tryrestarundan” till en transportstig över till Sörmlandsleden. Det måste ha sett otroligt roligt ut när jag irrade från träd till träd för att leta ledmarkeringar som en mullvad. Till slut visade det sig att det fanns en väldigt bastant och tydlig pekare där stigen vek av. Sedan var det raka vägen tillbaka till sörmlandsleden, vilket var bra, för nu var det så mörkt att jag inte kunde hitta ledmarkeringarna längre.
Vi traskade oförtrutet på och jag måste säga att Uno imponerade, han hade nu gått längre än någonsin tidigare, det var kolmörkt och vi var mitt i skogen. Trots det var han superglad och verkade tycka att det här var ett äventyr som passade honom som handsken. Vi gick minst 5 km i totalt mörker. Någonstans vid Bylsjöns spets mötte vi så ett gäng orienterare, som vi nästan skrämde ihjäl. De hade pannlampor och grejjor och fick sig en rejäl chock när vi dök upp utan något ljus alls, mitt i skogen. Resten av vägen tillbaka gjorde vi det lätt för oss och följde grusvägen istället för stigen, det var ganska skönt, tills vi kom till den sista nedförslöpan, där det var skridskois, fast i nedåtlut. Först tänkte jag att jag skulle ta av mig ryggan, sätta mig på den och ta Uno i famnen och åka kana ner. Sen ångrade jag mig efter en snabb konsekvensanalys. Det vore ju tråkigt att falla på mållinjen. Så istället gick vi av vägen och famlade oss i mörkret genom undervegetationen vid sidan. Väl nere hade vi bara starten på barnvagnsslingan, som är en lätt lutande träkonstruktion, att ta oss förbi. Jag hasade fram som en skridskonybörjare och jag tror att hunden skrattade åt mig. Till slut var vi framme vid bilen igen. Det kändes som att klockan var närmare midnatt, den visade sig vara 17.30. När vi kom hem 17.57 fick vi veta att Diana tänkt ringa polisen om jag inte var hemma innan 18. Det hade kunnat bli en riktig soppa. Nu blev det istället ett vardagsäventyr på nästan 20 km och en lärdom för framtida utflykter. Ska vi till skogen på vintern, packa pannlampa och powerbank.
Lämna ett svar