Vintervandring i Malingsbo-Kloten, ett tredagar äventyr

Vi fick blodad tand av att få med oss Diana och Andrée på kojvandring.

Varje gång vi åker till sälen passerar vi ett ställe där vägen går mellan två sjöar, varav den ena heter Malingen. Det är samma sak varje år, alla suckar och säger att det är jättevackert och ”Här borde vi stanna någon gång.” Men det blir aldrig av. När jag satt och bläddrade i ”Stuglandet” hittade jag Malingsbo-Kloten som hade hela 5 kojor man kan övernatta i. Jag gjorde direkt kopplingen, det måste vara det där stället vi alltid pratar om. Vilket visade sig vara helt fel, men ganska roligt. När jag började söka information om platsen, visade det sig att det finns en vandringsled på 45 km som tar sig runt hela området och har stugor att övernatta i på vettiga avstånd. Efter att ha lappat och pusslat lite hade jag lyckats planera en ganska välavvägd vandring. 15 km dag 1, lite drygt 18 km dag 2 och resterande bit av 45 km dag 3. Ingenting överdrivet och helt inom rimligheten, trodde jag.

Vi utverkade tillstånd från familjen, kollade väder och snödjup och sedan var det bestämt. Onsdag till fredag var det dags att sjösätta planen. Jag har aldrig varit den som låter saker ligga till sig. Sagt och gjort började vi förbereda packningen. Eftersom vi skulle sova i stuga fick tältet vara hemma. Däremot var det sovsäck modell större (en 3-säsongssäck som ska tåla -5 utan problem) och en sovsäck till Uno som skulle med. Annars var det ganska mycket vår standardpackning plus extra batterier, den nya sågen och vårt nya underlag, 7,5 m isolermatta, uppklippt i 3 delar med kardborreband på, som skapar ett 2,5 x 1,5 m golv i rullformat. För säkerhets skull slängde jag in en fleece liner till sovsäcken enligt devisen ”aldrig mera frysa”. Sen hade vi med mat för mellanmål och middag dag 1, frukost, mellis, lunch, mellis, middag, dag 2. För den tredje dagen hade vi med frukost och lunch. Jädrar, vad det tog plats när Unos mat lastades också. Ryggsäcken var inte jättetung, men väldigt välmatad.

Sagt och gjort. Efter att ha lämnat 9-åringen i skolan, gick vi hem och packade bilen och drog åstad. Två och en halv timme senare landade vi vid Malingsbo herrgård.

De utlovade 0-10 cm snö var redan här 10-20 cm och borde kanske ha tänt någon typ av varningslampa, men icke. Vi lastade av och gick för att be om lov att stå på deras parkering i tre dagar. Det visade sig att hela stället var låst och igenbommat. Varningstecken nummer två, kan man tycka. Fast så funkar ju inte jag. Vi lät bilen stå och hoppades på det bästa och begav oss mot starten av leden.

Framme vid en vändplan i skogsbrynet hittade vi ledstarten och den inledande biten av leden.

Ett traktorspår täckt av 30 cm tungsnö, utan ett enda skoavtryck i, ytterligare ett tecken jag borde lagt märke till. Glada i hågen gav vi oss av på vårt hittills största äventyr.

Uno skuttade ivrigt fram i den tunga snön och jag pulsade efter. Oj vad varmt det blev, snabbt. Samtidigt blåste det kallt.

Kompromissen blev att jag tog av allt utom underställströjan och regn/vindjackan och buffen. Efter ca 500m mynnade traktorspåret ut i en stig med bra markeringar och fotspår. Nu blir det enkelt tänkte jag optimistiskt. Det var spårat kanske 500m till, fram till ett hus där spåren ledde in på tomten. Stigen fortsatte upp i skogen, otrampad och med ett snölager på 5-30 cm.

Vi traskade på. Det kunde ju bara bli bättre. Efter ett par kilometer kom vi fram till Malingsbo camping, där leden korsade vägen och gick upp i skogen på andra sidan.

När vi passerat vägen spelade änglakörer och dagen kändes plötsligt fantastisk. Det fanns inte tillstymmelsen till snö.

Barmark och lättvandrad stig. Vad mer kan man begära. Vi susade upp på en ås, som följde sjökanten och gick plötsligt dubbelt så snabbt.

Till råga på allt tittade solen fram, lagom till vi bestämde oss att ta lunch.

Vi åt varsin macka sittande på en av delarna till isolergolvet, som visade sig fungera utmärkt som sittunderlag också.

En kopp kaffe senare packade vi ihop oss och fortsatte följa åsen.

Efter en bit svängde leden ned för en backe, men det gjorde inte vi. Först efter 500m reflekterade jag över att det inte fanns några ledmarkeringar längre. Jag insåg att vi måste ha missat en sväng, så det var bara att vackert promenera tillbaka.

Efter lite letande insåg jag att vi borde ha svängt vänster på skogsvägen istället för att fortsätta rakt fram. Då lärde jag mig också att hålla bra koll på markeringarna, då de var det enda som visade vart leden gick, eftersom det inte fanns ett fotspår innan oss i snön. Vi fortsatte längs rätt väg och kom fram till en magiskt vacker strand.

Uno lekte lite i strandkanten innan vi fortsatte. Det fanns gott om fina platser på vägen.

Jag svettades så det stod härliga till, så det blev inga längre pauser eftersom temperaturen höll sig strax över nollan. Efter några kilometer av traskande kom vi till den första stigningen. Det var ingen stor sak, en backe på kanske 20-30 höjdmeter, som man knappt hade registrerat under vanliga förhållanden.

Nu ledde den till att den lilla djävulen man har på axeln började viska i mitt öra. ”Varför gör du det här?”, ”Du borde ge upp och åka hem!”. Senaste gången jag hade konversationer med den var när jag åkte vasaloppet. Då förlorade den diskussionen och jag tänkte inte låta den vinna den här gången heller. Istället fokuserade jag på att dikta ihop den längsta T-mening jag kunde komma på. Till slut landade jag i ”Tröstlöst traskande till tokigt trist tungsnö-täckt terräng”. Och sen var jäkeln tystad för stunden. Uno hittade ett renätet rådjusskelett och blev helt fascinerad av spåren runt den.

Lagom när vi var riktigt trötta och svettiga fick vi ett litet avbrott i snöforceringen, då leden följde en väg under några hundra meter.

För att sedan leda ut i skogen igen i kanten av en solkysst sjö.

Vi toknjöt av den fina sträckan innan det var dags att ge sig ut och pulsa igen.

Uno krigade på som en maskin. Men när vi stannade för kaffe och vattenpaus lade han sig ner för att vila, vilket knappt händer annars. Efter en kortare paus vandrade vi vidare då det inte var långt kvar till dagens etappmål.

När vi nådde ut till vägen och insåg att vi strax var framme för dagen var lyckan total.

Förväntningarna var höga och nervositeten för att kojan skulle vara full på topp.

Det visade sig att det inte fanns någon anledning att vara nervös. Kojan var ledig!

Men, när vi inventerade vedförrådet visade det sig vara helt tomt. Det fanns knappt ens en flisa kvar. Till råga på allt var kojan riktigt smutsig, så det var bara att städa.

Någon hade lämnat ett nyfällt ungträd på en av britsarna. Jag undrar fortfarande varför? Efter att hjälpligt ha städat ur kojan, begav vi oss ut för att lösa vedsituationen. Först samlade vi fallna pinnar. Men, efter att ha burit tre famnar pinnar tillbaka till kojan insåg jag att det skulle vara ett heltidsjobb att samla pinnar för att hålla elden vid liv under natten. Här krävdes en ny plan. I det falnande ljuset gjorde vi en snabb inventering av närområdet och lokaliserade två fallna träd som såg lovande ut. Sedan gick vi tillbaka till kojan, för att hämta sågen. Sedan tillbaka till det första trädet, som visade sig vara surt rakt igenom. Det andra trädet, däremot, var torrt och enkelt att såga i lagom transportbitar. Uno tyckte det var kul att få en egen gren att bära, medan jag fokuserade på att få med mig en rejäl bit av stammen, väl tillbaka i stugan sågade jag upp den i lagom bitar att elda med och var nöjd. Givetvis skulle jag ha gjort som man lärt sig. När du samlat den ved du tror du behöver, samla tre gånger så mycket så kanske det räcker till morgonen.

Vi brassade på elden och en härlig värme spred sig sakta i kojan. Uno åt middag och invigde sedan sin sovsäck på en egen luftmadrass, som var ihopkopplad med min.

Jag eldade och torkade mina helt genomsura vandringskläder. Tur att jag hade med mig ett riktigt ombyte.

Dock hade jag missat att ta med mig tofflor, dumt skulle det visa sig. När klockan närmade sig 22 var veden slut och jag fick ge mig ut i mörkret för att hämta in ytterligare en rejäl bit av trädet.

Den räckte nästan hela natten. Efter att ha matat elden rejält, lade jag mig i sovsäcken och somnade i säkert 10 minuter, innan jag väcktes av att jag fick kramp i vänster tumme. Den hade blivit trött av att hålla i stocken när jag sågade, samtidigt som vätske- och saltbalansen var sådär efter dagens strapatser. Jag kom på att jag kunde motverka krampen genom att stoppa handen och tummen på varsin sida av byxlinningen. Så sov jag sedan i två timmar innan det var dags att mata elden igen. Vid 04-tiden tog veden slut och det var bara att bege sig ut och hämta mer. Lärdomen till kvällen efter var att ta rejält mycket mer ved än jag tror mig behöva. På morgonen var kläderna näst intill torra igen, vilket var underbart. Temperaturen var runt nollan och efter vår sedvanliga lekstund och en rejäl frukost var vi på väg igen.

Det var en magiskt vacker morgon och de första kilometrarna bjöd på skare som faktiskt bar på de flesta ställen.

Det var en fantastisk start på dagen och vi betade snabbt av kilometrarna upp till Björsjö, som ligger längst norrut på leden.

På vägen fick vi se flera riktigt vackra platser i fantastisk förmiddagssol.

Tyvärr medförde solen att skaren sakta försvann och snömoset från dagen innan gjorde sig påmint igen.

Vi vandrade en bit på Europaled 1, tror jag det var, innan det var dags för den största prövningen hittills.

Upp mot Ibbarbo mötte vi motlutet från helsiket. Hade det inte varit för att det var 30 cm mossnö och vi var först för vintern att gå där, hade det inte varit något som helst problem. Nu blev det början på en riktig prövning. De första 200 metrarna efter att vi passerat vägen var inga problem. Sedan blev lutningen lite större och snön lite djupare.

Här införde vi en variant på framryckning jag läst om i någon bok nån gång. Egentligen ska man gå 50 steg långsamt och sedan jogga 50 steg, för att orka förflytta sig länge. Vi fick köra en modifierad variant, där jag gick 50 steg, vilade två andetag och gick 50 steg till. Vi hade gått drygt 5 kilometer på 1 timme. Nu rörde vi oss i ett tempo som skulle landa oss kring 1 ½ till 2 km per timme.  Vilket skulle göra att vår drygt 18 km dagsetapp skulle landa runt 7 timmars promenad. Det hade vi inte räknat med. Men, vi knatade oförtrutet på. Uno blev nog lite orolig för att gubben skulle kola vippen ett par gånger när jag var tvungen att vila med händerna på knäna innan vi fortsatte. När vi väl fick gå lite väg uppe vid Ibbarbo var vi väldigt lyckliga båda två.

Vi passade på och ringa Diana och tala om vart vi var och sedan gav vi oss ut i terrängen igen.

1,2,3…50, vila var melodin för de närmaste kilometrarna. Vi passerade en massa vackra platser, gamla torp och fina vyer, utan att egentligen registrera det.

Vi tog lunchpaus i Spannkojan, som också var helt tom på ved. Jag smälte vatten på gasköket och Uno lade sig och sov så snart han slukat sitt mellanmål, förstärkt med 2 dl foder. Efter en timmes paus var det dags att fortsätta.

Vi promenerade på och betade av meter efter meter av leden. Nu var det inte roligt, nu var det bara någonting vi skulle göra. Vi kom fram till Nyfors, vilket var en väldigt vacker liten by, där det fanns ett hus någon i ett renoveringsprogram i tv mycket väl skulle kunna köpa och rusta upp.

Själv är jag inte alls lagd åt det hållet, Nu började det sakta skymma och temperaturen sjönk sakta till ett par minusgrader, vilket medförde att min telefon störtdök från 25% till död på 5 minuter. Det sista jag kollade var att vi gått knappt 15 km. och hade någonstans mellan 5-7,5 km kvar till stugan vi tänkt bo i. Det var då jag förstod att jag gjort avståndsberäkningarna till Nyfors, inte till Nothuskojan. Hel….e, nu hade jag ingen möjlighet att veta hur långt vi skulle gå, eller hur långt vi hade kvar. Nå väl, det fanns tre alternativ, ringa en taxi och ge upp, men då skulle vi behöva ringa på hos någon för telefonen var ju död, gå på, för förr eller senare kommer vi ju fram eller, bygga en nödbivack någonstans på vägen, men det vore ju också som att ge upp. Tankarna susade snabbt genom huvudet och jag landade i envisheten, efter att ha kollat på Uno, som inte visade några tecken på att vilja ge upp. Vi knatade på och registrerade knappt vart vi gick. Ett tag gick vi i närheten av en gård med hund, som skällde en hel massa och Uno svarade mot sin vana. Efter några kilometer kom vi fram till ett ställe där leden tangerade vägen. Nu mörknade det snabbt och jag blev osäker på vart leden tog vägen. Vilket var lite problematiskt då jag hade den översiktliga papperskartan

som mest ger ett hum om sträckningen, men ingen telefon för att kunna se vart vi befann oss. Vi traskade ut på vägen för att se om det fanns några ledmarkeringar där. Efter ett par hundra meter insåg vi att här var det inte någon led. Vi tog oss tillbaka till platsen vi klivit på vägen. Monterade pannlampa och för säkerhets skull även en röd lampa på baksidan av ryggsäcken. 5 min senare passerade en gigantisk traktor, som saktade ner, och blinkade åt oss för att vi syntes. Perfekt! Efter några minuters letande hittade vi fortsättningen på leden och följde markeringarna i allt tätare mörker. Nu hade vi vandrat i 8 timmar och orken började tryta hos oss båda. Vi tog en vatten och kaffepaus och jag plockade fram powerbanken och försökte få igång telefonen. Till slut lyckades jag med det och då kom dagens enda ljuspunkt. Dagens etappmål låg max 500 m bort på andra sidan kullen. Den lättnaden är svår att sätta ord på. Vi fullkomligt flög dit. För att mötas av en riktigt grisig koja även den utan ved. Nu prioriterades det snabbt. En tillfällig eld med lite pinnar vi samlade från golvet på kojan, följt av mat till Uno och uppblåsta luftmadrasser. 30 minuter senare sov Uno som en stock och jag började letandet efter någonting att elda med.

Den här kojan låg mitt i en odlad ungskog, där någon röjt sly till förbannelse. Viket medförde att det var helt ogörbart att ta sig fram graciöst i skogen mitt i natten. Jag fick helt enkelt såga av döda undergrenar från de äldre granarna. Det gave ett magert pinnförråd, som inte skulle räcka någonstans. Sedan fick jag helt enkelt försöka torka en del ved från ungträden. Det gav en brasa som inte genererade nog värme för att få bort köldproppen i skorstenen.

Vilket i sin tur ledde till att det rök in. Så vi var tvungna att vädra ut den lilla värme vi lyckats skapa. Sedan sjönk ute temperaturen till nästan -10 grader. Uno sov som en gris i sin sovsäck. Själv spenderade jag större delen av natten med att underhålla brasan. Runt 3 tiden lyckades jag hitta ett gammalt vindfälle i skogen, som hade en ca 2 meter hög del som fortfarande stod upp. Jag lyckades såga av en 50 cm bit av den som tillsammans med alla kvarvarande pinnar till slut gjorde att vi fick en riktig brasa. Vi fick upp tempen i stugan till någonstans runt +0 grader, vilket gjorde att det blev superfuktigt i stugan. Så mina campstrumpor blev genomblöta eftersom jag inte hade några tofflor med mig. Innan jag förstod det hade jag nästan frusit ihjäl i sovsäcken. När jag tog av mig strumporna och insåg att de var boven i dramat somnade jag som en stock och vaknade vid 5 av att elden slocknat och kylan började sprida sig igen. Det var bara att ge sig ut och såga en stock till för att sedan få fyr på den. Man kan lugnt säga att vi inte såsade runt på morgonen. Vattnet i Unos vattenskål hade frusit, lagom till frukostvattnet var nästan kokvarmt tog gasen slut, så vi åt ljummen frukost. Mina vandringskläder hade inte torkat, de hade frusit. Så efter en snabb funderare bestämde jag mig för att kränga på mig de genomsura byxorna ovanpå sovunderstället och använda sovtröjan som underdel på överkroppen. Tur att det var sista dagen. Strumporna var pest eller kolera. Antingen genomsura lägerstrumpor, eller näst intill urvridbara vandringssockor. Till slut landade valet på vandringsstrumporna, då vi skulle gå en rejäl bit även idag. Jackan var inte så mycket att göra åt, den var genomsur, men fungerade som vindskydd. Inga roligheter innan vi gav oss iväg, så vi var på resande fot redan 08.00. Golgatamarchen fortsatte i ungefär 2 km.

Sedan kom vi till vägen vi gick på under gårdagen. Efter en snabb blick på kartan gjorde vi vårt val.

Dryga 5 km i djup snö, -6 på termometern, blöta kläder och trytande ork. För att se en sjö, men ändå gå nästan inom synhåll från vägen. Eller 5 km, på en rak landsväg där vi bara kunde knata på, äta godis och göra vandringen på under timmen.

Valet var enkelt. Vi gick på vägen. Sällan har två vandrare varit så nöjda som när vi kom fram till Kloten. Då började jag räkna. 15 km dag ett, någonstans mellan 20-25 km dag 2 och nu hade vi gått lite mer än 5 km. Det innebar ju att vi gått våra 45 km redan nu. Men till Malingsbo var det fortfarande, snällt räknat, 12 km.

Där gick luften ur mig. Jag började gräva efter mobilen, för att inse att den efter gårdagens ihjälfrysning inte kopplat upp sig, på mobilnätet, igen, så vi hade ingen möjlighet att ringa. Snabbt fick vi göra upp en plan B. Vi hade sett skyltar till Kloten Nature Resort, dit kunde vi gå och be att få låna en telefon och höra oss för om kollektivtrafik till Malingsbo. Sagt och gjort. Vi traskade trötta vidare mot Resorten. Tänk om den var lika stängd som i Malingsbo. Det visade sig att det var den inte. Helt mot mitt vanliga modus, traskade jag och Uno rakt in i receptionen och förklarade att hunden var helt slut och frågade ”Vet ni hur man kan ta sig härifrån till Malingsbo kollektivt?” På 5 sekunder hade Uno trollbundit alla i receptionsområdet genom att helt sonika gå och lägga sig på mattan som låg där. Alla blev snabbt överens om att han måste vara den finaste hunden och så snäll. Sedan visade det sig att det var ägaren som stod i receptionen. Inom fem minuter hade hon ordnat så att vi slapp åka kollektivt, utan fick skjuts hela vägen till bilen i Malingsbo. Wow, vilken service! Till någon som inte ens är gäst. Jag kan inte uttrycka hur glad och tacksam jag blev. Vi ska definitivt återgälda det genom att åka dit hela familjen och testa paddling och glamping eller stuga när det inte är snö i terrängen. Efter en 20 minuters bilresa med en supertrevlig kille som jobbade där och gjorde väldigt bra reklam för aktiviteterna kom vi fram till Malingsbo och bilen. Inga böter, torra skor och värme. Allt man kan begära. På vägen hem, stannade vi och firade det största äventyret hittills med hamburgare och riktigt varmt kaffe. Väl hemma igen placerade sig Uno på sin favoritplats och njöt!

Det var inte den perfekta vandringen på något sätt, men ett sjusärdeles äventyr var det. Samtidigt var det även ett rejält stresstest av min och Unos relation, som nu är djupare än innan. Då vi båda vet att vi kan lita till 110% på den andra. Jag har också lärt mig att Uno kan göra vad som helst. Han hade säkert kunnat gå de sista 12 km också, men det hade varit onödigt. Trots att vandringen lämnade mycket till övers att önska, finns det många lärdomar att dra av den.

1. Ingenting är omöjligt, bara olika jobbigt. Alla som känner mig vet att jag sällan duckar för att göra jobbiga saker, bara de innefattar moment som jag inte testat tidigare. Att vandra nästan 5 mil i ospårad djupsnö var jobbigt, som tusan, men det gick.
2. Ved, är viktigt! Man måste ha med sig tändved, vilket jag som tur var alltid har med mig, om utifall att. Men, det är även viktigt att ha med sig tillräckligt med brännbart för att göra den första brasan. Fick tipset att samla på mig torr ved den sista biten mot lägerplatsen. Så någon typ av vedpåse ska bli ett tillägg till standardutrustningen.
3. Lämna ALLTID en lägerplats som du vill hitta den. Jag har satt i system att antingen montera en tändfärdig eld, eller lägga upp material för att montera den själv, beroende på om den blir utsatt för väder eller inte. Jag såg ett TV program om Alaska för några år sedan. Där ägaren till en jaktstuga, mitt i ingenstans, hade det som motto att han aldrig låste sin stuga och alltid monterade en tändfärdig eld i kaminen. Om det skulle trilla förbi någon som verkligen behövde använda stugan. Så det försöker jag efterleva. Ännu mer så efter det här äventyret.
4. Ha alltid minst 2 system att värma saker med. Jag har alltid med en gaspatron och ett luffarkök, i kökspodden. Den här rundan tog vi slut på gaspatronen, då den fick agera vattensmältare utöver matlagningsenhet. Då var det ganska skönt att kunna montera upp en minispis i titan och värma vatten på den.

1. Morakniv är bra, men! Jag behöver ha en mer bastant kniv för att kunna klyva ved. Förslag mottages gärna på vad man ska köpa då. Jag behöver ha en kniv vars blad är tillräckligt långt och kraftigt för att utstå misshandeln av att klyva vedträn i mindre stycken.

1. Såg är ovärderligt. Den väger inte jättemycket och tar inte mycket plats, min hopfällbara japanska såg. Men oj vad den gjorde skillnad. Jag kunde lösa situationen där det inte fanns någon ved och såga upp materialet som fanns naturligt, i lagom portionsbitar.

1. Snöskor, är någonting jag pratade om innan den här strapatsen, Nu har jag bestämt mig. Sånna ska jag ha. Att vandra naturellt i de här förhållandena var på gränsen till dumt. Men, 1, 2, 3…50 löste det också.
2. Snordyr utrustning för vinterförhållanden är säkert bra ifall det är snöstorm och -30, men är det 0- minus 10 funkar ett tresäsongs system alldeles utmärkt. För att vara på den säkra sidan, kan man alltid packa en fleece liner och rejäla förstärkningskläder. Jag packade aldrig upp linern och sov i underställ och mössa.
3. Min hund är en maskin. Han bara köttade på, trots strapatser och oländig terräng. Men, oj vad nöjd han var när vi väl kom hem.